när kroppar brister

ULRIKA STAHRE ser våld och äckel i Berlin

Att se den österrikiske allkonstnären Hermann Nitsch i storformat i Berlin väcker blandade känslor. Här visas både stillbilder från många av hans mysteriespel, filmer, ”reliker” i form av rekvisita. Dokumentationen av spelen är i sig mastiga: blodet rinner ur djurkroppar ner på nakna män och kvinnor, det rinner ur munnar, det plaskar av olika vätskor, inälvor, krossade druvor. Där strosar några grisar mitt i geggan, där spankulerar en grupp gäss. Det ligger en besvikelse i att upprepningarna inte lägger något till förståelsen, att det stora formatet – säkert ägnat att ge betraktaren en aning om spelens kraft – bara blir pompöst, tomt.

Nitschs konst är relativt lätt avkodad: här korsas kristen mysticism med förkristna religioners offerriter, med orgiastiska riter. Här kan nutidsmänniskan leva ut sina förbjudna lustar (sitt ”det”, vi är ju i Freuds Österrike) och komma till ro med sig själv. Ett anti-modernt, anti-urbant allkonstverk med Nitsch som alltså både komponerar, skriver lyriska texter, målar, skapar installationer.

Nitsch betraktas – av dem som beundrar honom – som en konstnär som låter liv och konst på allvar förenas. Men det är svårt att se riten som ”liv”, den är snarare utanför livet, i en egen dimension där ”att vara människa” är att tillsammans med andra gräva runt i ett nyslaktat djurs inälvor. Hela utställningen motsäger själva tanken på ett sammangående, och de museiprojekt som pågår (ett museum öppnar i Mistelbach, nära Nitschs slott Prinzendorf, under nästa år och ytterligare ett planeras i Neapel) gör en sådan idé helt befängd. Nitsch är exploaterad av en konstvärld och exploaterar själv densamma.

De foton som visas i stor mängd berättar om en sällsam men kanske väntad blandning av tvång och hängivenhet i de deltagandes ansikten. Det är de som deltar som är de mest intressanta, de som bär upp hela konstnärskapet, de som ”bevisar” att spelen har en mening. Både som konst och kanske som personlig terapi.

Nitsch har varit verksam sedan 1950-talet och tidiga performanceframträdanden stoppades av polis. Nu genomförs hans spel på Burgtheater i Wien, det kan man kalla samhällelig acceptans. Men visst är spelen magstarka, inte bara för helt vanliga djurrättsaktivister och kristna.

Lämnar man dessa två spår, utnyttjandet av oskyldiga djur och profiterandet på en kristen tro, så finns det minst ett spår som är spännande hos Nitsch och det är hans fascination och ständiga återkomst till kroppens in- och utsida, dess möjligheter att bli transparent. I dokumentationen av hans tidiga performance syns kvinno- och manskroppar, fotograferade från halsen ner till könet, som håller inälvor mot magarna. Utsidan avbildar insidan (djurets insida) den mänskliga kroppen blir liksom del i något större, stoppas inte längre av sin hud.

Ett liknande tema syns i de bisarra målningar vars hela yta täcks av konturerna av inälvor – som scheman över världen, som kartor till rymden. I Das letzte Abendmal (1976–79) syns människorna hudlösa och de inre kroppsdelarna är numrerade liksom i vetenskapliga, anatomiska planscher tillkomna under den nyfikna renässansen. Det är ett mönster av människor, ovanpå en karta av inälvor. Människan blir hudlös, gränslös. En dröm om en total gemenskap?

På Kunstwerke i hippa och välmående Mitte visas Into Me/Out of Me, som tidigare varit på PS 1 i New York. Här är det kroppens alla kontakter med en yttre värld som tematiseras, en kropp som blir påsatt, som föder barn, som ammar, som äter, skiter, blöder, stympas, målar, pissar, knarkar, dör.

Tyngdpunkten ligger, åtminstone hos de verk man lägger märke till i den stora mängden, på 1960- och 70-tal och det är föga förvånande ett par medlemmar av wieneraktionisterna ( Nitsch, Otto Mühl, Günter Brus, Kurt Kren) som huserar högst upp, som galna män på vinden, tillsammans med Paul McCarthy, John Bock, Orlan, Matthew Barney. Ett klimax av smärta, provokation, mystik.

En utställning med så många deltagare (137 stycken) och så tydligt definierat tema – tre underteman beskriver reproduktion (från sex till förlossning), våld (olika sorters lemlästning) och metabolism (äta, smälta, skita eller spy) – betyder att konstverken riskerar att få exemplifiera idéer men också att de blir visuella pusselbitar i en historieskrivning. Ett raster över de senaste fyrtio årens debatter och moralpanik och en stjärnparad. Kroppens kontakt med den yttre världen och med andra kroppar: ämnet är intressant och tangerar inte bara idéer om kroppens gränser utan också konstens och konstnärens. En shaman som ska hjälpa oss vanliga att se? En asocial provokatör? Utställningen bäddar något för den romantiska outsiderpositionen, vilket känns en smula daterat.

Nå, undantag finns. En klassiker är Carolee Schneemanns performance där hon drar ut ett personligt brev ur sitt kön (en text föds!) och texten handlar om hur det är att vara kvinna och konstnär, kvinna och älskarinna. Det är mitt i sjuttiotalet och alldeles strax ska konstvärlden explodera av feminister och andra arga. Och visst problematiseras olika maktförhållanden, visst är Hannah Wilkes studie i sin egen kropps förfall lika knivskarp som Marina Abramovics och Ulays olika tillitsperformance. Och visst är Chen Zhens Crystal Landscape of Inner Body, inälvor och andra former av glas, uppdukade på ett bord, en mer kylslagen och estetiskt fulländad motsvarighet till allt det som blöder.

Varför är kroppar som njuter, lider, svettas, skjuts, våldtas så populärt i Berlin just denna vinter? För att kroppens återtåg på konstscenen varit väntad, eftersom pendeln hela tiden svänger? För att det konceptuella, smarta, eller det dokumentära, tänkande, spelat ut sin roll på konsthimlen och får vänta på nästa resa?

Eller för att 2000-talets version av ”att bli provocerad” är att bli sur för att man sett det förut. Inget blir nytt, men detta är gammalt på ett irriterande sätt. Lika irriterande som Paul McCarthy-utställningen på Moderna museet i somras: för att idén är lättfunnen, dokumentationen senkommen, överflödet fult.

Antipubliken tycks förtjäna en antiestetik. Det allt svalare Berlin – 1993 kan inte vara i evigheter – kanske förtjänar att påminnas om sitt gamla, utlevande och osorterat radikala jag. Eller så behöver vi alla gå genom det språklösa, igen.

Konst

Ulrika Stahre