Som doften av nyskurad plastmatta

Ulrika Stahre vandrar runt bland björkar och rallarrosor

helskärm

Det luktar varmt trä. Ett rekonstruerat stadstorg på friluftsmuseet Murberget i Härnösand, med det gamla rådhuset som dominerande byggnad, vilar i en sommarhetta som är mer än tyst. När kulturarvet skulle värnas byggdes detta norrländska Skansen och gav kropp åt idén om det nationella. Så nu kan vi vandra bland björkar och rallarrosor, bland autentiska stugor och lantbodar och mindre autentiska kaféer.

Samevistet, både fjäll- och skogs-, är placerat i utkanten. Det är en tacksam bild av hur samerna trängts undan, rentav gömts. Eller av hur staden - torget, kyrkan - görs till civilisationens centrum. Vistet ligger som ett försynt eko inne i utställningen Artefakter som visas i det gamla rådhuset. Tre konstnärer får gott om plats för sina kommentarer till den svenska och norrländska identitet som skapats av platser som friluftsmuseet.

Loulou Cherinet visar Minor Field Study, där en antropologs filmstudie av människor och miljöer i Kongo-Brazzaville och Kamerun får en kommentar i Cherinets skildring av en Stockholmsförort. Scenerna upprepas, det åks kollektivt på lastbilsflak respektive i röd SL-buss, det lagas mat, promeneras. Hyddor zoomas in av antropologen, hyreshus av Cherinet. Den helt oreserverade, objektifierande närgångenheten får en västerländsk motsvarighet och blir tydlig. Skillnader och likheter, visst, det ser man, men mest av allt växer ett obehag inför själva urvalet. Varför just där? Varför just de?

Här går också sommartystnaden igen: bilderna vinner i intensitet, får mer och mer av distans, övervakning och kontroll. Verket får den perfekta ramen mitt i den tillrättalagda, pedagogiska idyllen.

Artefakter är en utställning som talar museets eget språk. Sara Brolund Carvalho visualiserar en kollektiv undermedveten skuld när hon i lokalernas innersta mörker visar en samling afrikanska masker, redskap och vapen, Mattias Olofsson iscensätter en queer förstärkning av Långa lappflickans utanförskap. Han har själv klätt ut sig till sameflickan som inte slutade växa och som visades upp på tivoli, och satt sig i en fejkad natur, bland uppstoppade djur och målade kulisser på Biologiska museet i Stockholm.

Fotografierna av denna posering har en artificialitet som ger en närapå fysisk känsla. Ungefär som doften av nyskurad plastmatta. Välbekant, men ändå obehagligt.

Den postkoloniala blick som styrt utställningen riktas alltså både mot förhållandet mellan nord och syd och mellan stad och land, storsvenskt och samiskt. Det är en vaken blick, om än blyg.

Konst

Ulrika Stahre