Konst med tyngd

ULRIKA STAHRE om en traditioni brons, granit – eller rosa vax

Skulptur är inte den hetaste av genrer, vilket faktiskt är både lite underligt och helt självklart. Gränserna sprängdes under hela förra seklet, genom att målningar blev tredimensionella verk och installationer kom för att stanna. Det byggdes rum, skapades miljöer. Bara själva skulpturgenren tycktes ha lämnats kvar, blivit ofarlig, synonym med hantverksskicklighet, porträttbyster, offentliga monument.

Men: installationer bygger ofta på skulpturala element, skulpturens styrka är ju att den befinner sig i vårt rum, delar rymd med betraktaren och därför kan upplevas omedelbart. Den som någon gång varit nära att antingen bli överkörd av en bil eller kanske sprungit in i ett Joseph Beuys-rum av misstag vet vad jag talar om: tyngden och närvaron av det där andra – ett ton stål eller hundra kilo fett – är inte bara överväldigande och hotfull, det är helt och hållet på liv och död, men mest på liv.

När Millesgården (t o m den 25 augusti) visar vad man kallar ett mästarmöte, nämligen den pre- eller tidigmodernistiske Auguste Rodin tillsammans med den yngre beundraren och sedermera fantastiskt framgångsrike Carl Milles kommer skulpturgenren inte riktigt tillbaka in i centrum.

I stället ankrar den i sin historiska kontext (vilket inte behöver vara fel, kanske det enda sättet att visa dessa mäns konst). Utställningen domineras av porträtt och mytologiska motiv, vilket gör att konstnärslivets mödor och traditioner syns: mer eller mindre lönsamma beställningsuppdrag möter viljan att ingå i en tradition, att skriva in sig själv i den långa rad av konstnärer, mecenater, kritiker, som kunnat sina metamorfoser, sina grekiska myter.

Rodin och Milles ekar både i synnerv och kropp när jag ställs – utesluts – inför Katerina Mistals installation Figuranter på Konstnärshuset (visas t o m den 17 juni). Ett myller av små figurer, i poser som upprepas och varieras: någon skjuter, en annan blir skjuten, kontrollerad, skjuter sig själv, väntar, bidar sin tid, kränks. Variationsmöjligheterna är oändliga i denna tillspetsade sociala lek. Antiheroiskt är det rosa vaxet, men både temat kampen för tillvaron och poserna bottnar i en skulptur med klassiska drag. Där en Rodins Balzac, där en Bronsåldern. Den mänskliga kroppen framställd som sårbar och skyddad. Men inte påträngande, inte massivt utan bara som ett sätt att röra sig och finnas till. Inte med någon annan påverkan än den intellektuella.

Kommer ingen undan en bleknande tradition? Nej, tydligen inte. När Charlotte Gyllenhammar arbetar fram ett Raoul Wallenberg-monument för Hagaplan i Göteborg ekar 1800-talet igen. Ett stort porträtt, framställt i en helt samtida teknik men med ett uttryck från fotografins barndom. Alldeles framför halvligger två sovande pojkar, lite väl lika de till bedövning sörjande barn som kunde dekorera och ytterligare känslostärka sorg på olika gravmonument.

Till skillnad från Kirsten Ortweds Raoul Wallenberg-monument som med sina snigelliknande, kryptiska former sedan 2001 har retat en och annan i Stockholm – ett så ypperligt exempel på att vi och skulpturen kan färdas i samma universum! – är Gyllenhammars monument en klackspark, ett äreminne som envisas med att helt tydligt förhålla sig till och rentav överdriva traditionen. För visst är Wallenbergmonumenten en trestegsraket mot tydlighet och därmed mot den offentliga skulpturens osynlighet: först Ortwed, svårbegriplig men fattbar, sedan Vägen, av arkitekterna Alexander Wolodarski och Gabriel Herdevall, där järnvägsspåret talar tydligt om judeutrotningens fasor och struktur. Sist Gyllenhammar, placerad mellan Haga och Vasastan i Göteborg. Mitt i stan – snart bortglömd.

Ulrika Stahre