Ut i det stora blå

MIKAEL STRÖMBERG möter Yves Klein i dadaismens Paris

En häftig dada-vind drar genom konstens finrum. Efter förra årets megautställning DADA följer nu Centre Pompidou i Paris upp med neodadaisterna, först Yves Klein och strax även Robert Rauschenberg. Honnörsordet är grundlighet, på gränsen till folkbildning.

Det tycks nämligen som om dada har hunnit i kapp sig själv. Inte minst beroende på konstens internationalisering där många konstnärer känner sig som emigranter och där flykten från föremål till idé ibland har rättfärdigats av rätt udda problemlösningar. Dessutom innesluts manifestet återigen i verket, som ett slags ackumulatorer.

Trots att utställningen Body, Colour, Immaterial har en lätt museal bevarandeprägel äger den något som ställer den i framkant. Jag tror det är atmosfären, och att den verkligen gestaltar "det flyktiga klister, det fludium, som konstnären utsöndrar" (Klein).

Egentligen var han ute efter att eliminera sig själv. Klein uppfattade sig mera som jazzmusiker, rosenkreuzare och judoexpert (han studerade judo i Japan och skrev en instruktionsbok som fortfarande anses normgivande). Just judon går som en röd tråd genom verksamheten, där han betraktar motståndaren som en medarbetare.

Förutom att måla blå och rosa monokromer prövade Klein en rad andra okonventionella metoder. För att göra sina "kosmogonier" använde han till exempel eldspruta och ibland regnets inverkan på preparerade dukar. Under hans ledning kastade sig nakna kvinnor insmetade i blåfärg på en duk utrullad på golvet. Ceremonin framfördes inför publik, alltmedan tjugo musiker spelade Kleins Monotona Symfoni, bestående av en enda ton under tio minuter, som avbröts av tio minuters tystnad. Idag går dukarna för två miljoner på auktion.

Vid ett annat tillfälle gjorde Klein en utställning över temat tomheten, Exposition du Vide och Actions du Vide; ett vitmålat galleri med samtliga möbler borttagna och en ordningsvakt stationerad vid dörren. Albert Camus kom och skrev i gästboken "med tomheten den fulla kraften". Tusentals besökte vernissagen som slutade i upplopp.

Sådana handlingar har ett visst poetiskt värde och kvalité eftersom de tål att upprepas. Och här finns allt med i Centre Pompidous generösa berättelse om en man uppfylld av en estetisk revolution, förkortad IKB (International Klein Blue).

Han är manisk. Under sju år jobbar han sig fram till en hjärtinfarkt. På utställningen är dessa sju år samlade i 13 rum. Det börjar i ett komprimerat manifest där han listar blå revolutionens Systematik i sju punkter med Komposition och Judo överst och Arkitektur och Politik nederst. Utställningen avslutas med hans eget bröllop, som rent av lyfter fram Kleins ego som hans mest betydande verk.

Blått, rosa, guld är den enkla färgskalan. Blått för luft, himmel och annat eteriskt: "Jag målar rymd. Jag är ingen abstrakt målare utan tvärtom en som avbildar, en realist." Ytan är matt som sammet och pigmentkornen ser ut att ligga löst på duken: "Vad är blått? Blått är det osynliga som blir synligt. Blått har inga dimensioner", föreläser han i rummet intill.

Monokromerna är till en början platta. Senare fäster han tvättsvampar i olika storlekar dränkta i IKB på dukarna. Tvättsvamparna blir även fristående skulpturer fästa på en metalltråd, Svampskulpturer.

Rosa står för människans "färglösa" hud och svala passion. Guldet för det eftersökta och det mjukt formbara i den första metall som människan faktiskt började bearbeta. På vissa ställen möts färgerna och ytorna i stora triader.

Annars är ett typiskt Klein-verk fotografiet Leap into the Void, där en figur utför ett svanhopp rätt ut i luften. Så levande och så nära döden. Men ändå med en snobbig distans eftersom fotografiet är ett montage gjort av en annan konstnär ( John Kender) och dessutom inte föreställer Yves Klein.

Hans kvinnosyn har ofta, med all rätt, kritiserats. Å andra sidan kanske man gör klokt i att lyssna på honom varför han använder nakna kvinnokroppar som penslar. Här i utställningen försvarar han sig med att "de nakna modellerna ger huden en högre alkemi".

Och då är vi plötsligt inne i Rosenkorsordens labyrinter. Ordens krav på andlig övertygelse och oavhängiga mystik tycks ha fällt ett avgörande i allt Klein företog sig. Möjligen såg han sig själv som samtidens alkemist. Rosenkorsordens högsta mål är nämligen ett stilla rum där man lär sig att se lagbundenheten i slumpen. Man tror på reinkarnation och inkarnation. Och därför blir utställningen något baktung i sitt textuella tugg - som onekligen kan misstolkas.

Kleins betydelse för vår samtid kan antagligen inte överskattas. Det finns tydliga drag hos både Yoko Ono (exploateringen av himlen), Andy Warhol (det monotona), till vår tids performance och ljudkonst. Vid sin död 1962 tycktes han stå i centrum för en mängd olika tendenser.

Men: ett tomt rum, en enfärgad duk, är det konst? Något som ligger bortom de tidsliga, dynamiska, de rent praktiska räckvidderna för ett konstverk? Ja, menar Klein. Komponera är en sak, göra konst en annan, se konst ett tredje och så vidare. Vad kan de ha gemensamt? Själv är han blott en tjänsteman som lånar ut sina penslar.

Den här sortens konst ligger mycket nära meditationen. Den kräver varken några fromma gärningar eller ens intellektuella ansträngningar. Dess styrka är tomheten. Samma tomhet som i dag upplevs som oerhört plågsam.

Samtidigt är den förbryllande dekorativ. För vem vill inte ha en IKB monokrom över soffan?

Konst

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)