Konsten, makten, mässan

Stockholms konstmässor flyttar omkring, delar upp sig, markerar distans och tävlar om publik och cred. Just nu och till och med söndag huserar de kommersiella galleriernas Market på Konstakademin och de konstnärsdrivnas, ideellas eller självorganiserades Supermarket på Konstnärshuset. Förutom att det finns en arketypisk motsättning här, mellan de som har makten och de som tycks sakna den, så är frågan om inte just årets upplagor också speglar två aktuella händelser och fenomen.

Förra helgen ockuperade danska konstnärer konsthallen Charlottenborg i Köpenhamn (enligt Politiken ”bevæbnet med 150 flasker rødvin og en bunke flødeboller”), som en reaktion på att konstnärsinflytandet nu stryps. Debatt har också förts om ersättningarna till utställande konstnärer. Makten i konstvärlden kan mycket väl vara på väg att omfördelas.

Samtidigt liknar den borgerliga kulturpolitiken mer en icke-politik där marknaden får ta över det marknaden vill ha. För konstvärlden har det synligaste varit de slopade fria entréerna, vilka lett till färre besök och i förlängningen minskade kunskaper och intresse för konstnärliga uttryck.

På Supermarket finns det människor, oväntade möten, kontaktytor och humor. På Market en känsla av att tjuvlyssna på samtal. Ett angenämt avbrott är Galleri Milliken som visar Olav Westphalens Twelve Artworks, Scaled According To Market Value, som är precis det. Konstverken, svartvitt avmålade, får storlek efter värde. Konstmarknaden är öppen för diskussion på egen hemmaplan. Därför kan man ändå fundera på om inte allt kan samlas under ett tak. Så tvingas olika sorters publik möta något oväntat.

Ulrika Stahre