Kortslutning!

Peter Larsson ser en kraftlös utställning om RAF

År för år kan man följa Röda arméfraktionens (RAF) vidriga kamp med mord, kidnappningar och bomber och statsmaktens paranoida krigsliknande reaktioner när Kunst-Werke i Berlin i en stor vit sal återberättar historien om de tyska terroråren med hjälp av den tidens tidningsklipp.

Men här ges också - avsiktligt? - en bild av det på ett annat vis våldsamma samhälle striderna utspelades i och de medieberättelser folk matades med: "God morgon kära läsare! Strejken är över. Den kostade en miljard", spottar morgontidningens förstasida, medan Stern ställer terroristrubriker bredvid förnedrande lättpornografi och polismakten går loss på demonstranter. Ett slags våld fanns där redan. Och det finns kvar också när terroristerna nu förvandlats till utställningsobjekt.

Zur Vorstellung des Terrors: Die RAF-Ausstellung var omstridd långt innan den öppnade. Skulle staten verkligen finansiera en utställning över sina mordiska fiender? Var det inte en skymf mot offren?

Så småningom trädde en rad internationella konstnärer in och betalade genom att auktionera ut sina konstverk.

Särskilt kontroversiell är nu inte utställningen. Den består av två delar, dokumentation och konst, med den uttalade tanken att skapa kontrast. Men någon verklig krock blir det aldrig, snarare flyter delarna ihop eftersom konsten ofta vetter åt det dokumenterande, med videofilmer, skyltar, foton.

Här finns den rätt vanliga idoliseringen av RAF-ledarna, en obehaglig video där man i titthål får följa självmorden i Stammheim-cellerna, en tavla som ifrågasätter om det var självmord eller mord (Andreas Baaders skottvinkel ÄR märklig). Själv fastnar jag mest för Rudolf Herz grupp av betongpelare med nergångna bilbatterier på toppen, som tycks kortsluta sig själva i försöket att snabbstarta revolutionen - kanske för att det är ett av få verk som, i all enkelhet, försöker ta sig an ett idéinnehåll. Det är mest det jag saknar på Kunst-Werke: konst som lösgör sig för att säga något annat än dokumentationen redan sagt, som inte inbillar sig att det finns något intressant eller provokativt i att avbilda Ulrike Meinhof ännu en gång.

Varför - till exempel - tar ingen upp den fråga som RAF ställde på brutalaste möjliga vis: Vad är en meningsfull handling? Privat: Hur röja rum för ett fritt och värdigt liv när tillvaron invaderas av de mäktigas normer och budskap? Och till vilket pris? Politiskt: Hur åstadkomma djupgående förändring inom ett demokratiskt system som tycks ha förmågan att obönhörligen förvandla systemkritiker till goda konformister? Att RAF:s väg var katastrofal är ju bara ett icke-svar.

Petter Larsson