Bilden framför allt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-17
När Bildmuseet i Umeå för tredje gången visar en utställning på temat arabisk bild är det Irak som är i blickpunkten och därmed nästan inget annat än kriget, tiden efter 2003. Och i krigets skugga: de stora ämnena Exil och Återkomst.
Utställningen är tänkt att vara en händelse - med mest rörlig bild i form av dokument och intervjuer, seminarium, samtal. Ett antal uppkopplade datorer levererar bloggar och tv-apparater visar några arabiska kanaler. Medialiseringen är långt driven och spännande kan det bli med den USA-drivna kanalen al-Iraqiya bredvid bland andra al-Jazira och al-Arabiya. Bloggar inifrån Bagdad gör bland andra den internationellt kände Salam Pax, vars videodagböcker också visas - subjektiva, personliga, rappt berättade och humoristiska.
Spelet mellan detta subjektiva och det mer traditionellt dokumenterande accentueras på Bildmuseet på ett sätt som är lyckosamt. Salam Pax syns nästan irriterande schablonbildsatt (närbilder på ett tangentbord, en skrivande man med pannan i djupa veck) medan Hana Al-Bayatys filmer från både pre- och postkrig är trovärdiga på det enkla sättet. Här pratar människor till punkt, kameran dröjer kvar. Det skapas en illusion, kanske inte av att själv vara där, men av att själv kunna välja sin egen berättelse.
Ett omfattande bildspel (byggt på foton från Arab Image Foundation), med fokus på äldre foto från Irak, porträtt, genrebilder, arkitekturstudier, och väggtidningsversionen av Nedim Kufis onlinetidskrift ( www.daftar.nl) är verk som förefaller mer traditionella som konstverk. Men det är som om utställningen spjärnar emot en sådan gränsdragning. Dessa verk är lika mycket kommunikation och delar av ett kulturellt och socialt sammanhang, som estetiska ting. Utställningen bär med andra ord starka drag av curatorn Catherine David men också av en konstsyn som expanderat till en gräns där det specifikt konstmässiga blivit underställt ett intressant innehåll. Där bilden, kort sagt, är viktigare än konsten.
På en höft räknat blir de många filmernas sammanlagda längd ungefär 15 timmar, lägg därtill tv och blogg och vi har en utställning som skulle ta ungefär en arbetsvecka att se om man håller sig till öppettiderna. En uppgift att ta på allvar och som säkert skulle betala sig i upplevelse, insikt och nyansrikedom. För visst behövs det många bilder från Irak, ett Irak som inte bara är offer för diktatorer och kolonialism utan också ett land att leva i, fly från och återvända till.
Konst
Ulrika Stahre
