Titta här, feminister... mycket kan hända!

Den här hösten hukar feminismen under attacker från alla håll och tycks i skrivande stund lämna plats åt en mer tandlös och mesig jämställdhetsvariant som lovar gott åt alla och struntar i maktanalysen. Utställningen Konstfeminism, ett samarbete mellan Dunkers, Liljevalchs och Riksutställningar, blir därför ett välgörande ögonbad. Inte för att den skulle vara en argumentsamling utan för att den ger ett snitt ur nutidshistorien, ett snitt som gäller både konstens och den politiska debattens historia. Man är på fast mark: historien bekräftar och legitimerar kamp, också visuell sådan.

Vi skriver 1970-tal: arbetet och den internationella solidariteten stod i centrum. Kvinnorörelsen formerades och i nätverkandet möttes förstås också konstnärer, intendenter, skribenter. Det personliga blev politiskt och det blev även konstmotiv: klassiker som Anna Sjödahls Vår i Hallonbergen eller Lena Cronqvists Madonnan visar konstens frihet att hitta nya motiv och väva in dem i dialog med en existerande konsthistoria - både i en kristen bildtradition med Maria och Jesusbarnet och en modern, Edvard Munchs Skriet.

Konstfeminism är både historiskt och tematiskt upplagd vilket ger en illusion av en utveckling som gått från det utåtriktade och dess konkreta sakfrågor (1970-tal), via en koncentration på kroppen, sexualiteten, den feministiska teorin (1980- och 90-tal) till en dekonstruktion av själva könsbegreppet (queerteori och manlighetsstudier, 00-tal) fram till dagens situation där cirkeln sluts och aktivismen kommer tillbaka - i form av performance, dokumentärfilm och återigen ett intresse att förhålla sig till och omforma konsthistorien.

Det är pedagogiskt genialt att beskriva feminismens senaste tre decennier som en cirkelrörelse där återkopplingar sker. Det är också en beskrivning som skulle kunna gälla för samtidskonsten: från socialkritisk till mer teoretisk och identitetspolitisk och vidare tillbaka till en ny sorts socialkritik, en som inkluderar de nyare perspektiven - framför allt queer och etnicitet.

Men det roliga med utställningen är inte att se de historiska utvecklingslinjerna, det roliga är att se tidstypiska konstverk som varit lite mindre exponerade, framför allt Gunwor Nordströms bildvävar, Catharina Gotbys serie arbetsplatsreportage eller Maja Spasovas fotoserie 2000 år e Kristus av tiggande kvinnor med barn. Dessa verk står sig väl vid sidan av dem som nu framstår som emblematiska: Annica Karlsson Rixons serie kroppsfotografier, Helga Henschens teckningar, Maria Fribergs studier i den kostymklädda manligheten.

Över hundra konstnärer deltar, en handfull av dem män. Vissa verk försvarar sin plats för att de är tidstypiska, representativa - Monica Sjöös målning God Giving Birth, Barbro Andréens skulptur Fruktbarhetsgudinnan Amanda. Båda symboliserar en kvinnorörelse på väg mot särartstänkande, mot skrovliga, unkna idéer om den goda kvinnan, modern vars bröst blivit blommor eller allmakten som föder tigande, stel.

Mycket förenar 1970-tal med dagens situation. Tankeväckande är till exempel att systerskapet - solidariteten mellan kvinnor, lika styrkegivande som kvävande - är ett begrepp som återkommit med full kraft, inte minst i Sonia Hedstrands och Åsa Elzéns nio timmar långa film Systerskapets år, som skildrar året 2003-2004 och visas på utställningen.

Överflödet till trots saknas något. Till exempel borde Marianne Lindberg De Geers plats i ett feministiskt sammanhang ha varit given. Jag misstänker att hon inte passat in i historieskrivningen, att hon gjort fel saker vid fel tid. Ann-Sofi Sidén medverkar med ett äldre verk, Codex, men det lilla inslaget väcker bara längtan efter mer, framför allt efter den stora installationen Warte Mal!, som fullständigt äter sig in i prostitutionen i det nya Europa. Ett sådant både komplext och tydligt verk hade hjälpt Konstfeminism ut ur en hotande elegans. Nu blir man mest underhållen, inte skakad. Men Konstfeminism ska turnera, först ut är Liljevalchs, sedan följer Hälsinglands museum och Göteborgs konstmuseum. Mycket kan hända - med utställningen och med världen.

T o m 22 januari

Konst

Ulrika Stahre