Tingen löper amok

Peter Geschwinds projekt Automatic liknar en Clas Ohlson-affär anlupen av poltergeist. Bygglampor tänds när besökaren träder in i lokalen, märkliga konstruktioner sätter sig i rörelse, tillverkade av olika sorters redskap och verktyg. En cementblandare, för att ta ett iögonfallande exempel, våldför sig på en torkvinda med diskborstar i nyporna. Den stackars torkvindan snurrar och snurrar och slutet verkar nära, som vore den ett drinkparaply i händerna på en brutal femåring.

I mitten av denna imponerande maskinpark står en liten stuga. Inuti finns nästan ingenting, men väggarna är tapetserade med exotiska solnedgångar i fyrfärg och i taket svänger en naken glödlampa hysteriskt. Härinne är man skyddad mot infernot utanför, tycks det som. Men lampan oroar. Vad är det som pågår? Jordbävning? Storm?

Kanske är det vår egen köpkraft som spökar, för liksom i Geschwinds tidigare verk, som installationen Sodastream (1998) eller videon Sound cut (2002), ligger det nära till hands att i Automatic se en kritik av västvärldens överkonsumtion. Anförda av Martin Timell ödelägger vi planeten i en tsunamivåg av hemsnickeri och vitvarufetischism.

Men här förs också ett annat och mindre bullrande samtal, som kan föra tankarna till Heideggers uppsatser om teknikens väsen eller tingmystiken i Gunnar Ekelöfs tidiga diktning.

Av föremålen som ingår som beståndsdelar i Geschwinds slamrande jämmerdal är det i stort sett bara tvingen, tumskruvens rakryggade kusin, som bevarat sin ursprungliga funktion, att hålla saker samman och på plats. En funktion som ju ändå (om vi tänker bort Gud ur bilden) bara finns till som en flyktig representation i vårt medvetande, i form av en bild eller ett kroppsminne. Resten av sakerna, sådant som kvastar, borrmaskiner eller trädgårdsslangar, tycks frihjulsrulla i en funktionsmässig avgrund, och ger därför ett kusligt intryck. Utan oss är dessa föremål ingenting, eller blott alltför mycket.

Jag räknar till ett hundratal tvingar, och kanske är det nyttiga verktyget avsett att stå modell för den sammanhållande kraften i det mänskliga psyket.

Riktigt paranoid känner jag mig inför utställningens huvudnummer, som döljer sig bakom presenningar och bara låter sig beskådas i form av ett platonskt skuggspel med maffiga ljudeffekter. Skuggor av människor som jag först tror är andra utställningsbesökare syns plötsligt attackerade av en osynlig angripare. Stolar och byggbråte kommer farande genom luften, som om King Kong var i farten. Ett effektivt och riktigt otäckt verk som nog inte hade kunnat bli till utan tv-bilderna från händelserna den 11 september 2001.

De där flyende skuggorna tycker jag mig ha sett tidigare, i en målning av Max Book, och i Automatic går också att spåra ett inflytande från andra samtida byggare, som Clay Ketter eller Bigert och Bergström. Naturligtvis finns här också några surrealistiska gener, men Peter Geschwind har med Automatic verkligen skapat sig ett eget beläte av vår larmande och kusliga samtid.

Konst

Petter Lindgren