Krymper ”kvinnan” konsten?

Revisionen av den patriarkala historieskrivningen har äntligen på allvar kommit i gång i konstvärlden. I Sverige har vi kunnat se utställningar som Konstfeminism och Moderna kvinnor (nu i Göteborg), samt förra årets De berömda och de glömda. Och de stora museerna börjar se över snedfördelning mellan könen i sina samlingar.

I det senaste numret av den Londonbaserade konsttidskriften Frieze med temat feminism, kan man läsa om det nyöppnade Elisabeth A Sacker Center for feminist Art på Brooklyn Museum i USA. Med över tvåtusen kvadratmeter för utställningar, seminarier och forskning är det ett av de första stegen i institutionaliseringen av feministisk konst. Paradnumret är den permanenta installationen The Dinner Table (1974–79) av Judy Chicago, ett pionjärverk som parafraserar Leonardo Da Vincis Nattvarden. Några långbord i triangel är dukade för alla de betydelsefulla kvinnor som skrivits ut ur historien: från matriarkaliska gudinnor till suffragetter, poeter och matematiker.

Flera skribenter uttrycker dock en ambivalens gentemot institutionaliseringen av feminismen. Framför allt vänder man sig emot den begränsning det kan innebära för den enskilda konstnären att skrivas in i en könskategori. Jenny Sorkin – en av forskarna bakom vårens stora feministsatsning på MOCA i Los Angeles ( WACK! Art and feminist revolution) – uttrycker sig så här: ”Gender is a biological fact, but it is also a social construction. Bind an artist to gender only, and she is bound to be unhappy.”

Christy Lange, en av redaktörerna på Frieze, har skrivit en längre presentation av Annika Eriksson vars konstnärskap knappast förminskas av ett feministiskt sammanhang. Erikssons mångtydiga undersökningar av hur det offentliga rummet tas i anspråk frilägger ett vittförgrenat mycel av strukturer, också dem vi frivilligt och med lust underordnar oss för att uttrycka en identitet. Hennes senaste verk Eine Probe (2006) består av ett avdelat rum där en repetition av en amatörteatergrupp pågår. Besökarna betraktar den pågående repetitionen genom en fönsteröppning i väggen. Vid öppningen på Kunstverein Langenhagen i Tyskland, där verket visades, fick Christy Lange en känsla av att vernissagepubliken och skådespelarna deltog i var sitt skådespel, ett slags alienerande effekt som gav omgivningen en overklighetskänsla. Jag själv slås av hur Annika Eriksson hela tiden försöker hålla den konstnärliga intentionen så minimal som möjligt för att ge oss tillträde till det befintliga. Den vanliga världen där allting verkligen händer.

Tidskrift

Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)