Vitt om svart
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-21
Barbro Westling ser en performace om H C Andersen
Hur väldigt mycket pengar H?C Andersenstiftelsen förfogat över inför jubileumsåret förstår man nu när det ena stora scenkonstprojektet efter det andra visar sig handla om den världsberömde diktaren. Hotel Pro Formas Jeg er kun skindød med premiär i Köln spelar nu i Christiansborgs ståtliga ridhus, och i september gästar man Venedigbiennalen. De konstnärliga pretentionerna är höga, som alltid när Pro Forma och Kirsten Delholm tar
sig an ett material. Musiken, skriven av Manos Tsangaris och elektroniskt bearbetad
av Simon Stockhausen är krävande mångstämmig
och framförs synnerligen kompetent av 14 sångare ur Danska radiokören.
Ridhusets övergivna dysterhet är också en utmärkt fond till den mörka och ångestridna sida av Andersens gestalt som föreställningen vill lyfta fram med stöd i hans dagböcker. (Titelns Jag är bara skendöd är hämtad från den papperslapp som Andersen hade vid sin säng av rädsla för att bli levande begravd!)
Den 30 meter långa scenremsan flankeras av landskapsbilder i manshöjd, ett slags bana i belyst plexiglas för processionen av vitklädda sångare. De grupperar sig, bär på uppstoppade fåglar, legobyggen i starka färger, rykande rökelsekar och synkoperar precist den lyriska ljudbilden med tag med borste eller fotskrap på raspig tamburmatta.
Långsamt och sjungande drar sopranen ett rep över scenen. Ett naturligt slut på det sinnesmässigt entoniga, förstärkt i den gula plastankungen som till sist rullar in mekaniskt tjattrande.
Men inne bland den till hälften mumifierade skara av vitkalkade och spökiga rör sig Ninna Steen som H?C Andersen. Tunn och liten, nedtyngd, likafullt lätt och oupphörligt fängslande. Sakta släpar hon den stora diktarkappan runt i sanden, förblir stum och vänder ansiktet mot publiken i en grotesk grimas. En verklig plåga att skratta och vara glad när det finns så mycket elände i världen!
Hotel Pro Forma vill gestalta existentiella kval och lyckas väl med att inpränta formen. Såväl Andersens tandvärk som hans förtvivlan förblir dock en, ganska bombastisk, formsak.
Performance
JEG ER KUN SKINDØD
av Hotel Pro Forma
Barbro Westling
