Offentlighetens svarta hål
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-02
På Lunds konsthall har under det senaste året pågått något som bäst kan beskrivas som ett närmande av rum och idé, rum och konst. För varje utställning som öppnats har det blivit allt tydligare att konsthallen inte fungerar som det tomma som ska fyllas, utan som en aktör tillsammans med utställda verk. Så när Offentlig handling, en grupputställning med fyra deltagare, visas, är övervåningen i stort sett tom och den nedre våningen bara sparsamt tagen i anspråk. Ett på det symboliska planet outnyttjat handlingsutrymme - och en lite deprimerande, kylslagen brist.
Den offentliga handlingen - dubbeltydigt både ett dokument som alla har rätt att se och en handling som går utanför den privata sfären - delas mellan konstnärer och besökare genom den stora "fria vägg" som tillfälligt placerats på Stortorget i Lund, en del i Åsa Sonjasdotters verk Fri talan (en vägg vars förändringar i sin tur dokumenteras i konsthallen). Här kan alla skriva ungefär vad de vill, en insändarsida i oredigerad slagordsform. Det är ett dubiöst sätt att hantera det offentliga ordet: precis som i radions Ring P1 kan alla komma till tals och precis som där stannar samtalet inom ramarna - alla offentliga samtal försiggår kort sagt inom sina vedertagna former och samtalet vidgas inte av ett öppet plank, mer än kvantitativt.
Ett kvantitativt samtal pågår också i Darius Ziuras videoverk Gustoniai, där alla invånare i konstnärens litauiska födelseby filmas en lång minut vardera. Ansikten avlöser ansikten, görs offentliga. Mångfalden i det dokumentära tycks tillräcklig och är det kanske, men mest är den lite irriterande: som om det räckte med mycket, med många. I utställningen som helhet får detta kvantifierande drag - dit hör också Lara Almarceguis magnifika Konstruktionsmaterial Lunds centrum, en summering av stadskärnans vikt - möta synliggörandet av det förbisedda. Ett sådant möte finns i Almarceguis Guide till odefinierade platser i Lund. Här syns platser man passerar, platser av det slag som för bara tiotalet år sedan var så många till exempel i en stad som Berlin att de nästan definierade staden. Det oplanerade, vildvuxna och bortglömda. Ett offentlighetens svarta hål, måhända dess noll- och startpunkt.
Konst
Ulrika Stahre
