Bilder från ett krig

Publicerad 2015-05-12

Israeliska piloter och repiga foton på Moderna Museet

På 90-talet bidrog Akram Zaatari till att etablera en scen för samtida konst i Beirut. Hans utställning på Moderna museet i Stockholm har starka band till Arab Image Foundation, den stiftelse för bevarandet av bilder från den arabiska kultursfären som han grundade under dessa år.

Genom att visa fotografier och filmer bredvid arkivskåp och bilder av kameror och projektorer, vill Zaatari lyfta fram de materiella villkoren för hur vi producerar, visar och bevarar bilder. Men hans verk rymmer också berättelser om människorna i hemstaden Saïda, och om att som barn växa upp i ett land i krig.

Det största enskilda beståndet i Arab Image Foundation kommer från fotografen Hashem el Madanis ateljé. Utställningens mest omfattande del utgår från arbetet med att bevara och rekontextualisera detta material: fotografisk utrustning, negativ, 8 mm-film.

Den andra delen består av Zaataris video­installation Letter to a refusing pilot, om den israeliske piloten Hagai Tamir som vägrade bomba en skola under Israels ockupation av Libanon 1982. Han släppte i stället bomberna i havet.

Påtagligt är hur utställningen utspelar sig i en nästan helt manlig sfär, och hur den, trots sitt ämne, inte innehåller särskilt många bilder av våld eller krig.

Ett undantag är ett porträtt av en kvinna där någon i en våldsam gest har vanställt ansiktet genom att repa bildens yta. Av kringtexterna framgår att kvinnans svartsjuke make förstörde negativet i samråd med el Madani, som på så vis inte behövde lämna ifrån sig sitt material. Bredvid har placerats ett fotografi av en manlig kroppsbyggare med en yta som har angripits av fukt och mögel.

Utöver det som motiven berättar, så framhåller Zaatari bilden som ansamlad tid, där det som avbildas också är bildens egen historia.

El Madani förekommer själv i flera av verken. I en film sitter han och Zaatari bredvid varandra och ser på vad som av allt att döma är en annan film, utanför bilden. Ingen säger något. Bakom dem hörs musik, och genom lokalens enda fönster tränger ljuset från rytmiskt, blinkande lampor.

I samma del av utställningen har placerats ett fotografi av ett leksaksflygplan, stort nog för ett barn att sitta i och som användes som rekvisita i el Madanis fotoateljé. Gemensamt för verken är att båda handlar om att göra eller se på bilder – alltså om sig själva – men också att de pekar mot erfarenheter som vi inte kan tala om, men som lever vidare genom den tysta kunskapen hos bilderna som bevarar dem.

Filosofen Giorgio Agamben har beskrivit leksaken som en miniatyrversion av ett föremål som har lyfts ur sin cirkulation och blivit ett tecken för historiens förlopp. Den historia som Zaatari tecknar genom dokument och bilder handlar till stor del om barnets dröm om att flyga. Själva idén om fantasins skapande kraft, möter sin negation i den rädsla och död som bringas av de israeliska attackflygen. Letter to a refusing pilot utvecklar temat genom de pappersflygplan som pojkarna i filmen viker av blad ur sina skolböcker, och låter flyga från balkonger och hustak i Saïda.

Det finns något elegant över hur Zaatari bygger sina filmer och utställningar, som står i kontrast till det ofta vardagliga hos bilderna och det liv som skildras. I Letter to a refusing pilot förekommer en skulptur där två figurer både omfamnar och kämpar mot varandra, en nyckel till den dubbla optik som Zaatari tillämpar på ett sätt som inte alltid gagnar ­materialet.

Ett urval av hans övriga filmer visas i ett anslutande screening-program, och möjligen hade utställningen vunnit på att enbart ta fasta på samarbetet med el Madani. Dessa bilder är inte alltid så spektakulära, men, för den som ger dem tid, desto mer mångbottnade och värdefulla.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.