Nytt allvar – utan ironi

En glittrande skog av glaserade skulpturer möter en när man stiger in i galleriet. Som på en basar bjuds de till synes tankspritt ut åt betraktaren på det avlånga bordet. Ovanför hänger några glödlampor med ett sken som förstärker keramikens skimrande egenskaper. Klara Kristalova arbetar ömsint och skickligt med stengods och porslin, lyckas utvinna ljuvliga kvaliteter ur glasyrens tendens att rinna ut vid bränningen. Och den sinnliga väta som tycks uppstå i de svarta partierna; de blir till skogstjärnar, blytungt mörker. Världen är Alice i Underlandets där allt undergår metamorfos, fälls ut i allegoriska absurditeter. Smärta och skönhet; växande och död. En favorit blir svampfamiljen där ett huvud tränger upp ur myllan bland karljohan och kantarell. Varje spor och skiva noggrant återgivna, glädjen i färglikheten, ångesten och fröjden i upptäckten att vi bär huvuden både som kryptogamer och människor. Denna dubbla rörelse mellan förmultning och förädling tycks utgöra navet i Kristalovas känsliga och starka bildvärld.

Det fanns en tid då avgränsningen mot det lägre värderade konsthantverket var avgörande för en karriär i den finare gallerivärlden. Det är befriande att så inte längre är fallet. Jag tycker mig de senaste åren ha sett allt fler exempel på en upplösning av genrernas och materialens apartheidlagar. Grafik, stengods, akvarell och textilvävar används med ett nytt allvar, utan ironiska sidoblinkningar. Det tycks handla om att skaffa sig alternativa centrum, uppvärdera det perifera. Som att klassicismen om och om igen måste demaskeras. Parthenonfrisens figurer var ju i själva verket målade i grälla färger, gudinneskulpturerna bar smyckade kläder och skimrande stenar till ögon och Akropolis var en myllrande marknadsplats full av krimskrams.

Nöjesfältets valhänt illusionsskapande material tycks vara Matti Kallioinens estetiska utgångspunkt när han gör sina fullkomligt osannolika skulpturer. Jag har mött hans brutalt utsågade scenerier med svävande, talande utomjordingshuvuden tidigare och inte riktigt vetat vad jag ska ta mig till med det skärande bjärta uttrycket. På Milliken visas emellertid ytterligare några verk som fördjupar relationen till den gamla marknadsvarietén. Med skuggspel och konstgjorda rökpuffar skapas ett mer differentierat uttryck i rummet.

En ung alv tar sig in i en förtrollad skog där den äter av bär och frukter. Skogen utgör ett slags framtidsvärld där människoskapat och organiskt smält samman till en helhet. Fantastiska effekter uppstår bland skuggfigurerna ur vars kroppar fälls ut allt från stekspadar, korkskruvar till ormbunksstänglar. Delikata lövverk skapar en magisk stämning. Dessvärre är ljudet av så dålig kvalitet att det är svårt att urskilja den spännande sagan om alven. Jag har svårt att tänka mig att det är riktigt avsiktligt. Kallioinens närmast missionerande ufo-utopism bygger i hög grad på sina deskriptiva budskap. Jag saknar omsorgen om hantverket.

Likväl finns det något tilltalande över den sorglösa relationen till konsthistoriens huvudfåra. Liksom hos Kristalova genererar de sant barnsliga drömmerierna en öppning för material och uttryck inom samtidskonsten.

Konst

Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)