Som en bal på slottet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-08
ULRIKA STAHRE ser William Kentridge på Moderna museet
Den sydafrikanske konstnären William Kentridges konst har i alla sammanhang jag mött den varit som en smutsig liten ädelsten. Grovt tecknade men finstämda animationer, ständigt med något provisoriskt i sig – en villkorlig berättelse som när som helst kan bli något helt annat – vilket också har tydliggjorts genom utsuddande, ändringar. Oändlig skönhet dold under ruffig yta.
En prövandets konst som är djupt mänsklig men aldrig självupptagen. Ungefär så kan den beskrivas. Och nu visas två stora verk på Moderna museet. Som en bal på slottet. Verket Black Box/Chambre Noire är mycket riktigt som en svart låda (där allt registrerats), en dockteater, film, teckningsutställning och undersökning av den tyska koloniseringen av Namibia. Framför allt av den massaker som genomfördes där 1904 och som räknas som ett av seklets större folkmord. I filmen hackas människor sönder om och om igen, en noshörning skjuts till döds men återkommer som dansande docka. Små absurda mekaniska apparater tar sig över det lilla scengolvet medan tidningsklippens frakturstil skymtar i utkanten av kulisserna.
Det är genialt att förvandla kolonialismen till absurd teater, med klanger från modernistiska experiment – den sprängda formen når längre in i medvetandet än vad någon realistisk skildring skulle göra. Förförd av det tekniska och estetiska finliret både berörs man och berörs inte av problematiken. Det konstnärliga språket har en gång vuxit på samma gren som det koloniala förtrycket, och på något sätt är det själva rörelsen bort från grenen som är Kentridges projekt.
I
7 Fragments for Georges Méliès & Journey to the Moon
befinner sig skapandet – och konstnären själv – i centrum för en stor videoinstallation. Att skapa, riva sönder, återskapa, sudda ut. Skymta någon bakom axeln (en musa?), och åter ägna sig åt fåfänga försök med kaffe, små koppar, jakten på månen. Åter finns en koppling till tiden för det förra sekelskiftet,men nu på ett estetiskt plan till filmskaparen
Méliès
, den fiktiva filmens fader. Den envisa pionjärandan, de högt ställda målen – så nära galenskapen, den deliriska förvirringen.
Konst
Ulrika Stahre
