Nu hörs de – överallt

MIKAEL STRÖMBERG lyssnar på ny konst och ser kvinnorna ta revansch

Som kvinna hade jag sökt pengar från någon fet fond och köpt hela upplagan av Sound Art The Swedish Scene. Och därefter anlagt en brand med boken som musikinstrument. Den är nämligen en parodi på manligt beteende eftersom den inte innehåller en enda kvinnlig konstnär. Nästan lika illa är det med Fylkingens jubileumsbok.

Revansch kanske är fel ord, men projektet Larm är mera synkront med verkligheten. Alltsedan Yoko Ono, danskan Marie Pade, poeter som Sonja Åkesson och Elisabet Hermodsson, är ljudkonst till stor del kvinnlig. Av de hundra aktiva ljudkonstnärer som före detta konserthuschefen Åke Holmqvist – i senaste numret av Tonsättareni – bävar över ”hur de ska komma in i konserthuset”, är 70 procent kvinnor. Att de ”glöms bort” har förstås flera orsaker, men en banal anledning är att ljudkonst förknippas med en teknisk överbyggnad som kvinnor inte antas vara intresserade av. Å andra sidan finns ingen given norm att ljudkonst måste vara högteknologisk. Ta Yoko Onos lågmälda verk från 60-talet, där hon bland annat spelar in ljudet av stjärnorna som rör sig. Klipper sönder bandet och delar ut det till folk på gatan.

Så. Varför bullrar det mer om manlig ljudkonst? Varför luktar den lödtenn? Varför slår den knut på tarmarna? Varför skrattar den så sällan?

Larm är en massiv manifestation som innehåller både bok, cd-skivor, utställning, festival och ett internetarkiv som kvinnorna i projektet, Maria Bjurestam, Maria Hägglund, Mona Petersson och Liv Strand, har lovat sköta om resten av sina liv. I idén ligger en ständig slutförvaring och det är ovanligt när det handlar om flyktiga ljud.

Boken är generöst formgiven och framförallt påminner de konceptuella avsnitten om Yoko Onos fluxusbok från 60-talet, Grapefruit. Till exempel Liv Strands lilla text till En nervös skulptur. ”Två kaffekoppar roterar runt varandra i en burk, med en motor, och slamrar nervöst – som bara porslin kan ... Hela skulpturen hotar att ramla omkull.”

Framförallt är det lättheten med drag av neodadaistisk händelsekonst som gör Larm så infallsrik. Det kan vara spårvagnar som skapar lågfrekventa skakningar så att bord med vinglas börjar ljuda. Eller följande instruktion: ”Ta en färsk bulle, pilla på den, skala av en remsa, rulla en degkula mellan tummen och pekfingret, låt den torka, pilla in kulan i bullens mitt, skaka.”

Samtidigt finns mer anslående texter som Natasha Barretts Rumskomposition och tredimensionellt ljud och Bodil Perssons Ljudande kroppar som sätter fingret på kärnfrågan, att rörelse är en förutsättning för ljud. Ytterligare ett fokus är arkitekturen, Catharina Dyrssen nämner i sin text Michel Foucaults ”heterotopier; flerskiktade, föränderliga tillstånd i tiden/rummet, unika, komplexa konfigurationer som kan variera sitt förhållande till omgivningen och öppnas och slutas i olika grader av tillgänglighet”. En annan aspekt är den sociopolitiska, den estetiska och så vidare. Vad som är en knappt hörbar ljudtapet för en individ, är rena tortyren för en annan.

Ändå är det tydligt att de konstverk där man tvingas vidröra och använda kroppen som en parabol bäst aktiverar minnet. På Kulturhuset är det särskilt Sachiko Hayashis Flurry som går ut på att fånga snöbollar i luften och det insamlade materialet senare uppstår som berättelser i högtalare; om snöänglar, fraset, friskheten, den sunda tröttheten efter en dag i snölandskapet. Dessutom är det roligt att inte fatta hur konstverket fungerar rent tekniskt!

Ett annat är Marianne Decoster-Taivalkoskis Aquatic som tvingar fram en balett, som i sin tur styr vattenljud i ett rum, från små droppar till stormvågor. Här återvänder plötsligt det igenslammade djuplyssnandet där man kan mäta avstånd med hörseln.

Ännu mera fysiskt påtaglig är Camille Norments Groove som jobbar med optiskt ljud, vars höga och låga frekvenser går in genom tårna, centrala nervsystemet och upp till skallbenet. Kusligt och kul.

Texter är en sak. Utställda ljud i en konkurrerande miljö en annan. På Larms båda cd-skivor framstår ljudkonstens svårfångade identitet från gutturala snarkningar till slickare electronica, typ Kira Kiras Dracúla darlings. Och däremellan ett febrilt sökande efter ljudhändelser i tystnaden. Och hur kommer det sig att Marie Pades Syv Cirkler från 1958 är bäst? För att hon bottnar i traditionen?

Det är alltså ingen tillfällighet att tidskriften Nutida Musiks senaste nummer handlar om ljudkonst: Rumsliga aspekter. Ett utmärkt nummer, ett av de bättre i modern tid. I motsats till Larms bitvis slappa definition av ”ljudkonst” väljer Nutida Musiks Andreas Engström och Åsa Stjerna (är det bara en lapsus att hon inte förekommer i Larm?) att begränsa. Det är bra: ett tillbaka till källorna där tyskans klangkunst och hörspiel anger en annan diskurs av ljudkonsten än den användarvänligare Sound Art. Då blir också traditionens trådar till bildens Raumkunst och musikens Zeitkunst desto tydligare.

När allt kommer omkring är poängen själva lyssnandet i någon form av rum. Den kanadensiske konstnären Robin Minard menar att han färgar rummet med ljud. ”Flyttas ljudet till en annan plats är verket inte längre detsamma.” Så i den tyska meningen bli klangkunst en brygga mellan ljudande konst, rumsakustik och perception. Ett av dessa fast installerade verk är Bernhard Leiters ljudcylinder Le cylindre sonore beläget i Parc de la Vilette, Paris. I ett tempelliknande rum sitter man både ute och inne och kan höra de små elementen blandas med kroppens egna signaler. Eller Christina Kubischs Lichthimmel som laborerar med efterklanger och akustiska förvrängningar i Oberhausens magnifika gasklocka.

Nutida Musik ger motbilden av hur ljudkonsten i stället flyr bort från gallerier och konsthallar, ut till platsen med stort P där ”den klingande konsten betyder boning”.

Men: kan vi inte enas om att ta bort ordet ljud före konst? Vi säger ju aldrig textlitteratur och ännu värre, tonmusik. Eftersom det numera inte finns några gränser att överskrida räcker det med att säga konst. Ibland med medvetet inslag av ljud.

Eller helt enkelt göra som den japanske bagaren i Tokyo, han som varje morgon spelar Albinonis Adagio för sina degar. Bagaren är nämligen helt övertygad om att frallorna smakar bättre om de först fått knådas av världshistoriens mest älskade adagio.

Konst

Bok

Tidskrift

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)