ÄNTLIGEN BLIR VI TILLTALADE
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-06
Ett löv faller, men skuggan kommer att vara behaglig länge än. I intensiva färgmättade närbilder sveper kameran fram över ett antal vilande rickshawförare i Dhaka, Bangladesh. Runa Islams film First Day of Spring visas alldeles intill hennes mer tydligt regisserade, än mer poetiskt långsamma Time Lines. Här åker turister linbana i Barcelona, på ett annat berättarplan färdas vi till en svunnen tid, på ytterligare ett förvandlas ”det verkliga” till modellandskap.
Runa Islams konst är oerhört välproducerad, tankeväckande och njutbar, vilket gör henne representativ för Göteborgs tredje internationella konstbiennal. I år är antalet konstnärer reducerat till hanterliga (och symboliska?) tolv. Förra gången hette biennalen Against all evens, Carl Michael von Hausswolff var curator, och ett syfte var att provocera, tvinga till eftertanke. Denna gång är Sara Arrhenius curator och rubriken uppstramad: More than this. Negotiating Realities. Jakten på det verkliga, verkligheterna, ett dominant tema både i konst och populärkultur sedan flera år, närmas nu på ett mer avskalat, analytiskt sätt. I Runa Islams eleganta filmer, Miriam Bäckströms och Gerard Byrnes på olika sätt fiktiva intervjuer, Fikret Atays filmade berättelser återfinns det lilla glappet, förfrämligandet. Iscensättningen är tydlig men medvetet inte helt övertygande – det där verkliga silar in genom ett myggnät av idéer, konstruktioner, esteticerande arbete, och smälter samman med det som kallas konst. Utan att göra något väsen av sig.
Och estetiskt tilltalande är det, utan tvekan. More than this är en helgjuten utställning. Den domineras nästan helt och hållet av film, som visas väl avgränsad i mörka rum, men som balanseras av till exempel Lucia Kochs ljusinstallationer och Gabriel Lesters dominolika, skruvade näringskedja. Inget känns mer avlägset än det dokumentära, undersökande och tydligt politiska som satt sin prägel på senare års stora utställningar och blivit informationsöverflöd i form av evighetslånga dokumentära filmer, olika text- och bildfragment som kort sagt översvämmat rummen sedan Documenta 11. Ytligt sett påminner biennalen i Göteborg om den i Venedig. Förra gången, 2003, östes det på, Fransesco Bonami talade om betraktarens diktatur och sedan fick samma betraktare finna sig i att dränkas i konst – för att på egen hand skapa sin egen biennal, sin egen upplevelse. I år visas sparsmakad konst i Venedig, välkammad om man vill vara elak. Rufset tycks borta för gott, så även i Göteborg. Och betraktaren har på riktigt hamnat i centrum, som den som tilltalas – inte med en tyken kommentar som förra gången i Göteborg utan i jämlik dialog. Är det alltså meningen att man ska njuta, nu?
Konst
Ulrika Stahre
