Att se sig själv i spegeln

När frisören håller upp spegeln för att man ska kunna se klippningen där bak. Ett underligt, alienerande perspektiv: att se sig själv snett bakifrån, ur det som kallas för den döda vinkeln. Natalie Sutinen lyckas genom att utgå från denna triviala vardagshändelse, skapa en fri passage mellan utanför och innanför. Som vore man en fluga, eller en lösgjord atom som kunde placera sig var som helst i rymden.

När man kommer in i galleriet kliver man samtidigt rakt in i den fritt hängande pagefrisyren. På insidan sluter sig en himmelskupa över betraktaren. Men i stället för stjärnbilder bär valvet en karta över fastigheterna i Bällsta i Vallentuna socken 1939 och portugisiska dagstidningsfragment från femtiotalet. En mal har sökt sin sovplats här inne. Det är precis så underligt som det låter. En kuriös och ganska oförutsedd vidgning uppstår mellan mina öron. Vad jag än hade väntat mig, så inte var det det här…

Sutinen arbetar skickligt med spatiösa förskjutningar mellan stort och smått. En liten flygel (för barn?) villkorar ytterligare storleksförhållandena i den underbart poetiska iscensättningen av rummet. Bland de kringströdda attributen kring instrumentet ligger en hårig portmonnä i vars öppning en klarblå fågelvinge vilar. Ljuvliga, inte alls besvärande, hälsningar till surrealistiska föregångare som Meret Oppenheim, genomsyrar de flesta av utställningens objekt.

Den väldiga handspegeln med rosa sidenband som återkastar den svävande hårskulpturen och hela rummet i olika vinklar, beroende på var man står, blir till ett centrum ur vilket allting strömmar. Drömmar, begär, självbilder, nyfikenheten på universums minsta stoftkorn – allt generas där. Men även spegeln har en död vinkel. Från ett visst håll ser man inget annat än tomt tak och ödsliga hörn. Konstverken har krupit undan spegelns allseende blick.

Konst

Camilla Hammarström