Otäckt roligt

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-04-25

En blandning av kuriosakabinett, spökhus och barnkammare. Så kan man beskriva Helena Mutanens utställning på Gävle Konstcentrum. Verken ansluter sig till en tradition av förevisningar som sätter det extrema och annorlunda i centrum. Jag kommer att tänka på sextonhundratalets anatomiska teater där kroppar dissekerades inför publik, eller de under artonhundratalet så populära dioramorna vilka gav illusionen av att befinna sig i ett spektakulärt landskap.

Mutanen har en förkärlek för de museala redskap minimalisterna skydde; glaslådor, vägghyllor och socklar, allt det som markerar att någonting upphöjts till artefakt. Presentationsformer som med föregiven saklighet spelar på vår fascination inför det avvikande.

Mutanens objekt har en sensationell underton. Behåring och extremiteter återfinns på fel ställen och ingår ofta en förening med något organiskt eller människoskapat. Ur en mussla väller det fram gyllenblonda hårlockar, ett slags maritim variant på Skäggiga damen. Ett huvud har klätts in i snäckor och liknar ett övervuxet korallrev. Och i en ask smyckad med stenar och snäckor vilar en anatomisk modell av ett hjärta. Mina tankar går till Edgar Allan Poes skräcknoveller.

I videoverket Road movie är spöktemat accentuerat. Ett skynke fladdrar över bildrutan i något som påminner om ett tv-spel. Till tonerna av pumpande rockmusik färdas man på motorvägen mot en horisont som aldrig nås. "Ghost on the highway", sjunger sångerskan med retarderad basstämma, som om batterierna är på väg att ta slut i spelaren. Rösten som från en skuggvärld.

Videon flankeras av en skulptur i järnstängsel. Uppflugen på gallret sitter ytterligare ett spöke likt en stor vit fladdermus. Jag får känslan av att befinna mig vid en gräns, kanske avspärrningen av en kåkstad eller barriären mot oönskade immigranter. Det korsfästa tyget uppsatt som varning eller hugsvalelse. Är det förtätade vindfånget platsen för ett brott eller en upphöjelse?

De komiska uttrycken i Helena Mutanens skapelser gör mörkret i dem än obehagligare. Som i den totemliknande skulpturgruppen The Spell, där de stiliserade benknotorna verkar hämtade hos familjen Flinta. Med fastknutna troféer av hår bildas en samtidigt förnuftsvidrig och självklar helhet som sätter igång orena och genanta associationer hos betraktaren.

Konst

Camilla Hammarström

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.