Noveller som visar vad litteraturen förmår
Med ”Knutar” rycker Gunnhild Øyehaug läsaren ur sitt vaneseende
Publicerad 2023-07-03
Vid ett tillfälle då jag kört fast i livet skjutsade en väninna mig till ett medium. Långt iväg, över slätter och fält, bortom åtskilligt jag aldrig besökt, in på avtagsvägar och över några åkrar. Där tog jag emot min vägledning i en masonitklädd stuga. Bland annat syntes i korten att jag oftare borde påminna mig själv om att de människor i vår närhet som irriterar oss mest, ofta är de bästa gurus vi kan få. Just för att de stör oss, låter de oss inte vara ifred med våra invanda uppfattningar om saker och ting.
Jag kommer att tänka på det där besöket när jag läser Gunnhild Øyehaugs nyöversatta novellsamling ”Knutar”. Dels för att Øyehaugs tricksigt lekfulla stil alltid knuffar på ens invanda sätt att läsa. Och dels för att hon alltid tematiserar den mänskliga föreställningsförmågan, hur vi är förmögna att övertygas och tro på vad som framställs genom det ändlöst flexibla språket.
Øyehaug är en norsk litterär stjärna, som bland annat applåderats i USA. 2010 kom ”Vänta, blinka” ut på svenska, i Lotta Eklunds översättning. Sedan dröjde det till 2020 innan den svenska utgivningen återupptogs, då med Marie Lundquists översättning av ”Presens Maskin”. En läsvärd roman. Men där var lekfullheten några gånger tomt irriterande, renons på guru-insikt. Jag kom stundvis att tänka på folk som just lärt sig hjula och mopedtrimning när jag läste den.
”Knutar” är en tidigare bok, och har enligt det svenska förlaget klassikerstatus i Norge. De 26 korta novellerna handlar om relationer. Hur de byggs upp genom repetitioner, men lika gärna söndras av samma anledning. Øyehaugs karaktärer är, med några absurda skapelser till undantag, vanlisar. Deras bekymmer är neuroser, hang ups, inre grubblerier och tvång.
Det emellanåt storartade ligger i hur Øyehaug i stycke efter stycke lyckas gestalta dessa människodramer med en sådan uppfinningsrikedom och samtidig tonträff. Allt är tätt, drastiskt berättat. Formspråken kränger, gör utvik. Ett klassiskt tredje person-perspektiv visar sig vara den övervakande blicken hos en kontrollerande man. En hel släkts förträngning sammanfattas i kursiverade scenanvisningar. Sagan, drömmen, litteraturteorin och skoluppsatsen finns alltid nära till hands för Øyehaugs variant av vardagsrealism.
När jag letar referenser i bokhyllan bläddrar jag länge i Beate Grimsruds romaner, ett liknande gehör, som korsar det realistiska med det lyriska och det kosmiska, finns här. Det stramt minimalistiska i boken får mig att plocka fram Caterina Pascual Söderbaums debutbok ”Sonetten om andningen”. Den formmässiga tajmningen påminner mig vissa gånger om Carmen Maria Machados fantastik-blockbuster ”Her Body and Other Parties”.
I novellsamlingsformatet blir Øyehaugs tendens till uppvisning en fullträff. Hon visar genom ”Knutar” inte bara vad hon kan, utan vad litteraturen förmår. Med småstörig munterhet får hon det att svänga om iakttagelser och genrekonventioner. Som läsare rycks man ut ur sitt vaneseende. Och blir lite mer hemma, och lite mer fri, i världen.
