Tjackhoror och alkisar Söders slitna överlevare

Magnus Ringgren

Ny bok om den flagande folkligheten i Stockholm

helskärm

I ett författarskap mellan myt och realism har Gösta Friberg i decennier sysslat med en poetisk inventering av sin egen biografi och sitt stadslandskap – Södermalm i Stockholm. Men vad finns egentligen kvar av hans gamla proletära stadsdel? I hans nya bok Andra världskriget på Söder möter vi uteliggarna och tjackhororna, alkisarna i parkerna och luffarna som lagar sin mat över små eldar vid gamla järnvägsspår. De är de sista flagorna av en sönderslagen folklighet som lyckas överleva ännu en kort stund i det skinande moderna ljuset. Denna modernitet låtsas visserligen folklighet men lyckas inte ens övertyga sig själv. Den blir mondän, har muterat till smart gatuliv. Gösta Friberg benämner aldrig gentrifieringen annat än som människomassor.

Boken innehåller visserligen både naturlyrik och österländskt inspirerad poesi, men författaren är som alltid känsligast för stad och människor. Texterna blickar bakåt, räddar det som kan räddas in i den skrivandes nu. Så sker med den mörklagda fattigdomen under andra världskriget som givit material åt bokens längsta och viktigaste text.

Den här sortens minnen är arketypiska i vår litteratur, men Gösta Friberg ger sin egen version med stor kraft och auktoritet. Han balanserar sin text mellan trådslitna konventioner som hotar att brista vid minsta beröring och den autenticitet som kan finnas i de egna hågkomsterna. Kriget pågår långt in i drömmen, in i skafferiet – lingondrickan krigar mot pilsnerflaskorna medan kortspelsgrälen rullar på runt köksbordet. Öppningen till Persefones underjord finns vid soptunnorna.

Allt handlar om det självkända man lyckas behålla, minnena av en levande stad som förs vidare in i en kanske redan död stad.

Om detta skriver Gösta Friberg vackert men ibland farligt nära det sentimentala. Han drömmer sig inte tillbaka till ett paradis. Han bygger en egen värld av det material som står honom till buds. Han uppmanar oss läsare att också minnas, att vara så stolta vi nu kan över att kunna minnas.

Magnus Ringgren