Inger Edelfeldt borde sluta blinka åt läsaren
Nya romanen en blandning mellan ”Tusen och en natt” och småfilosofisk färd genom dystopiska riken
Publicerad 2023-02-18
Redan som barn kände jag mig alltid lite förödmjukad av att läsa Astrid Lindgren. Det var något mästrande i tilltalet från den stora Sagoberätterskan, en påtvingad förtrolighet i duandet. I Inger Edelfeldts nya De som ger sig av manifesteras hierarkin mellan berättaren och lyssnaren genom att parafrasera urberättelsen för denna tematik, Tusen och en natt. Originalets Shahrazad (eller Sjeherazade i Nils Holmbergs översättning från 1958) förhalar sin dödsdom genom att underhålla kung Sjahriar med sina fantastiska sagor, förlitar sig på cliffhangerns makt.
Hos Edelfeldt är rollerna mindre tydliga, Lyssnerskan är visserligen i Shahrazads våld, men ramberättelsen ger ingen mer ledtråd till hennes utsatthet än att hon har en egen belägenhet hon behöver glömma. Vagheten får såklart effekt på känslan av det akuta som är så bärande i Tusen och en natt, men jag måste acceptera kontraktet, lita på den namnlösa Lyssnerskans beroendeställning.
Sagan som vecklas ut följer Fenet från flicka till kvinna genom mer eller mindre dystopiska riken. Från födseln i Erimrod där alla barn genomgår en ritual där en av deras händer ersätts med en konstgjord dito, via flykt, kärlek, mer flykt, mer kärlek och lika delar moraliska som mänskliga ödesval. Samhällen som, i god fantastisk sed, säger något om vårt eget, lånar traditioner från religioner och ifrågasätter normer genom att spegla dem i sina extremer. I Ovanstaden där Fenet inlemmas i den styrande klassens aristokrati bär till exempel alla skynken framför ansiktet från den dag första rynkan syns, och regelverket upprätthålls genom en försåtlig frivillighet. Det som anses fult, både i ord och handling, går under benämningen “egshi” vilket jag, med grund kunskap om islam, läser ungefär som “haram”.
Berättelsen om Fenet och hennes oäkta son är bitvis gripande, men i enlighet med sagans tradition ofta förutsägbar, trots Lyssnerskans inspel som tvingar fram vissa u-svängar. Edelfeldt är en skicklig berättare med lång tradition av att använda både myter och stereotyper och hennes fingerfärdighet lyser i världsbygget. Mer än en gång tänker jag på Maja Lundgrens Pompeji - anakronismen, snusket, punkigheten - det är en härlig plätt litteraturland att muta in.
Men alluderandet på Tusen och en natt skapar en viss förväntan på ambitionerna. Baksidestexten om att romanen är en “berättelse om själva berättandet” bidrar till min undran över metanivåns vikt. Att Edelfeldt valt bort det överhängande dödshotet från förlagan är svårbegripligt, liksom valet att inte använda igenkännbara markörer som räknandets omkväde (“men då den hundraåttionde natten ingick sade hon …”).
Mest svårsmält är dock att den intensiva och frejdigt burdusa dialogen mellan Sagoberätterskan och Lyssnerskan då och då får sällskap av ytterligare en röst som svävar fritt mellan replikerna: “Shahrzad suckade, osäkert om det var av rörelse eller av uppgivenhet inför människors beteende.” Osäkert indeed.
De små inspelen gör maktspelet otydligt, är Shahrazad verkligen berättaren här eller är hon en berättande katalysator likt Larven i Alice i Underlandet? Häromåret illustrerade Inger Edelfeldt en essäsamling om just Alice i Underlandet och kanske bidrog det till den här, för mig obegripliga, förtjusningen i att blinka i samförstånd åt sin läsare. För trots småfilosofiska dialoger om vad som är påhitt (kanske allting?) finns den bästa berättelsen om berättandets makt i sagans egen magi.
