Lekander om det som finns kvar för femtiplussare
Uppdaterad 2012-09-20 | Publicerad 2012-09-17
Nina Lekander är inte vem som helst. Hon vågar vara sitt upproriska själv med sex&drugs&rock’n’roll och som sådan: en uppskattad förgrundsfigur i feministkretsar sedan 80-talet. Som författare och skribent i Expressen har hon varit sin subjektiva penna och sin feministposition trogen. Och sin egen självbild.
Häftiga Mun mot mun 1988, Lilla livet om barnlöshet och så Mest om min mamma om moderns död i cancer. Lekander har skrivit utmed sin egen självbiografiska axel och nu nått fram till kritiska 50+ och övergångsåldern.
Hon som alltid attraherat och haft så många. Var är de vackert smala pojkarna nu? Inga blickar längre, inget sex i luften, den egna lusten, finns den ens kvar? Lekander sätter (nästan) sin egen självbild på spel och ger sorgen, bitterheten (nästan), kvalen och ensamheten sitt eget ansikte. Så mycket identitet som stod och föll med männen. Nu kämpar hon med det som finns kvar.
Hästarna. Katterna. Väninnorna. Sonen och släkten och egendomen på Öland. Och självbilden, nog hänger den kvar. Måste ha med att hon rider utan hjälm, röker på hästryggen, rattar den gamla Volvon och är ensam om sitt omoderna enaxlade hästsläp.
Men det gäller att ta kontroll över den egna livshistorien, ”innan någon annan gör det”. Att vara uppriktig och inte sticka under stol med värdet av sin ”förtröstansfulla övremedelklassighet”. Men framför allt visa sig kapabel. Så kallat pinsamma episoder återges följaktligen som härliga. Ingen tvekan om att namnge och citera de dumma och för den delen också de snälla. Före detta pojkvännen, den trogne och mångkonstnärlige Claes som till sist tröttnade och skaffade yngre kvinna och barn, och som får författaren att ducka i sitt eget hem för att slippa hälsa. Det råder igenkännbart frejdig stämning i boken och budskapet är renodlat individualistiskt. I will survive.
Tack och lov, säger jag, att det också finns hästar. För i det som finns kvar efter männen finns också det som gör det möjligt, ja faktiskt kräver, något annat av författaren. Den kvinnodominerade ridsporten, hästen Alegre och den mödosamma vägen till en djup och långvarig relation utan våld. Med egen erfarenhet och tankegångar hämtade från ett flertal nyfeministers, ridinstruktörers och ekofeministers syn på förhållandet mellan människor och djur, underordning och hierarkier, diskuterar Lekander förtryck och strukturer och detta räddar hennes bok.
Jämsides med berättelsen om egna livet, skisserar och prövar Lekander fritt idéer och perspektiv på hur kvinnor, djur och män skulle kunna leva tillsammans. Könets fånge lämnar skalet och axlar ansvaret för världen.
