Tristess gestaltad med bubblande förundran

Helle Helles ”BOB” är en mycket egensinnig relationsroman

Kristofer Folkhammar

helskärm

Danska Helle Helles stil är ett kontaminerande hantverk. Det smittar ner mitt medvetande under dagarna då jag tänker på hennes böcker. De välbekanta föremålen på diskbänken får så skarpa färger och konturer att de ser främmande ut. Smått och kallt prat i trappuppgången får något absurt och dunkelt över sig.

Livet i Helle Helle-modus är både roligare och sorgligare. Det får mig att undra över vardagen. Mänskligt beteende ter sig enormt tolkningsbart. Är det inte rädslan för att bli avvisad som bor i hennes sätt att rätta till scarfen? Och är det inte välfärdsstatens sammanbrott som raspar i hans noggranna tandborstning?

I Helles nya bok har ett ungt par flyttat ihop i utkanten av Köpenhamn. Det är i mitten av 1980-talet. Det kokas vatten i en kastrull. Hon ska plugga. Och han, Bob, vet inte riktigt. Ska skaffa något jobb, bara. Vi följer Bob medan sparbufferten från arbetet på Sverige-båtarna sinar. Han städar lägenheten. Arbetar enstaka pass på ett hotell. Tänker på familjen hemma på Lolland och på sina tidigare flickvänner. Det händer inte så mycket. Bob fortsätter att åka stopp efter stopp med pendeltåget.

Tristessen hos Helle är gestaltad med bubblande förundran. Bob är en alienerad yngling på storögd upptäcktsfärd bland stadens hälsningsfraser och räksmörgåsar. Mellan de skarpt utmejslade raderna finns stor, existentiell dramatik. Vad är det Bob vill med sitt liv? Helle arbetar så minimalistiskt och drastiskt att jag länge inte är säker på om han har någon vilja alls.

Ytterligare tvekan skapas då berättelsen om honom återges av flickvännen, hon som är på universitetet hela dagarna, och som bara skymtar i texten, i form av ett plötsligt ”jag” eller diskret ”vi”. Vet hon vad hon talar om? Är porträttet av Bob hennes fantasi om vad han höll på med när deras relation föll samman? Är denna berättelse hennes eget försök att bli till?

”BOB” är en fristående fortsättning på den rent mästerliga de (på svenska 2019). I den skildrade Helle dödsskräck och brist på pengar via en cancersjuk mor och en tonårig dotter (hon är nu berättaren, flickvännen). Och precis som de är BOB en mycket egensinnig relationsroman, mer öppen för tolkning jämfört med föregångarens flimmerhårsfina gestaltning. Men de ställer båda upp ett avskalat kammarspel där två karaktärer är djupt beroende av varandra, för att sedan låta en av dem virvla iväg. Inga konflikter eller känslor artikuleras. Människorna hör ihop men är sällan tillsammans.

Människornas ensamma hjärtan bultar, och deras samhällen knakar, mellan de inzoomade detaljerna. Det är Helles främsta litterära specialeffekt. Det är så hennes böcker tränger sig på så intensivt. Språket är omisskännligt reducerat, så att smakerna riktigt kommer fram, också på svenska, genom Ninni Holmqvists försorg. Få författare gör rättvisa åt uttrycket skenbart enkel med en så besynnerlig syra som Helle Helle.