Litteratur

Från man i blåställ till kvinna i bussarong

I ”Att göra klass” hittar Åsa Arping en litteraturforskarnas döda vinkel – men missar en annan

Av: 

Rasmus Landström

”Att göra klass. Nedslag i svensk samtidsprosa” är en bok som får hela samtidslitteraturens färger att djupna, skriver Rasmus Landström.
”Att göra klass. Nedslag i svensk samtidsprosa” är en bok som får hela samtidslitteraturens färger att djupna, skriver Rasmus Landström.

BOKRECENSIONER

Under 2000-talet har arbetarlitteraturen varit en gravitationspunkt som dragit in författare efter författare i sina omloppsbanor. Lite schematiskt ser det ut så här: först kom 60-talisterna med bakåtblickande romaner om sin uppväxt i början av 2000-talet. I böckerna är både välfärdsstaten och klassamhället tydligare, så kallade folkhemsromaner av namn som Åsa Linderborg och Susanna Alakoski. På 2010-talet vände sig en ny generation, 80-talisterna, mot den samtida arbetsmarknadens lösa förbindelser i språkmaterialistisk poesi och nyskapande kollektivromaner. En arbetslitteratur av författare som Elise Karlsson och Sara Beischer.

Nu på 2020-talet ser vi möjligen en fortsatt utveckling då gig-ekonomin står i centrum i 90-talisternas serieromaner och rapportböcker, med namn som Tommy Sundvall och Anders Teglund.

Det är med andra ord en tradition som luktar lerjord och manssvett, där valsar och pistonger dånar öronbedövande i bakgrunden

Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, var en av de första att analysera denna renässans i essän Folkhemmet tur och retur (2008). Sedan dess har hon fortsatt att skärskåda utvecklingen, främst i Tidskrift för litteraturvetenskap. Nu har hon slagit samman och skrivit om texterna. Resultatet är Att göra klass. Nedslag i svensk samtidsprosa, en bok som får hela samtidslitteraturens färger att djupna.

Den svenska arbetarlitteraturen är stigen ur en statar- och torparmiljö för 130 år sedan. Under andra hälften av 1900-talet vände den blicken mot industrierna och bruksorterna. Det är med andra ord en tradition som luktar lerjord och manssvett, där valsar och pistonger dånar öronbedövande i bakgrunden. Men vad händer när mannen i blåställ byts ut mot en kvinna i vårdens bussarong – vem hör dammvippan och patientlyften i allt oväsen? Arping skriver det inte rakt ut, men det är denna förändring hon vill åt: traditionen har vidgats och måste tänkas om, en teoretisk omprövning måste utföras.

Ta till exempel Kristina Sandbergs böcker om hemmafrun Maj. I Att göra klass allra bästa kapitel visar Arping hur Maj, i de lite förbittrade, kursiverade avsnitten, träder fram som en arbetarlitteraturens gränsvarelse. I frustrationen över det eviga bakandet och bykandet ser Arping en ”lyckostrejk”, en död vinkel som litteraturforskarna missat. Så kan traditionens koncentriska ringar vidgas till grupper som tidigare stått utanför.

Lite förenklat finns det två sätt att analysera litteratur på. Kirurgiskt kan man skära upp texterna och göra kalla analyser av strukturen: här sitter narrativets muskulatur, där löper aortan. Det andra sättet är att ligga sked med boken och samtala vänligt med texten. Arping tillhör den senare typen – men även om analyserna är mjuka är de blixtrande intelligenta. I roman efter roman hittar hon lönndörrar och underjordiska tunnlar som får texterna att växa.

Så kan Isabelle Ståhls prekariatskildring Just nu är jag här vidgas mot en större samhällsutveckling genom att kopplas till en rapport om universitetens underfinansiering, Susanna Alakoskis Svinalängorna jämföras med skotsk arbetarlitteratur och så vidare. Allt detta bygger på att Arping har en rovfågels förmåga: att sväva högt ovanför samtidslitteraturen med milsvid utblick, för att i nästa dyka ner blixtsnabbt i en textpassage.

Klassmedvetandet är nedmonterat, kampviljan individualiserad och några fackföreningar och politiska partier syns inte till

Vad säger ”Att göra klass” när den svävar som högst då? Kortfattat ser den en arbetarlitteratur i ideologisk snålblåst. Den samtida arbetarförfattaren är en ensam, irrande varelse med lösa förbindelser på såväl arbetsmarknaden som kärleksmarknaden. Klassmedvetandet är nedmonterat, kampviljan individualiserad och några fackföreningar och politiska partier syns inte till.

Det är en sorglig berättelse om att sjunka mot mörkret ur ljuset och bilden blir än mer deprimerande när Arping söker i traditionens utkanter. Ty även den ”borgerliga” litteraturen har handlat om klass under 2000-talet: lärare, kontorsanställda och sjuksyrror vars anställningar blir alltmer osäkra, med kringskurna maktbefogenheter och löner som halkar efter. Detta speglas i böcker som Elise Karlssons Linjen, Ståhls Just nu är jag här och Jesper Weithz Vintersystrar. I framtiden är det mycket möjligt att vi kommer läsa dessa som just proletära skildringar.

Arping har en enastående förmåga att röra sig ledigt i den teoretiskt överspända litteraturvetenskapen

Samtidigt finns det en död vinkel även i Arpings bok. Emellanåt har hon en tendens att betrakta arbetarlitteraturen som en ”normavvikande” litteratur: en prosa som skildrar en annan materiell standard än i medelklassromanerna. Det är en rimlig karakteristik av många samtidsromaner. Men det finns också en annan litteratur som rör sig suveränt över fabriksgolven, i lastbilsköerna och på byggarbetsplatserna. I Maria Hambergs och Micke Evhammars industriskildringar, i David Ericssons noir-romaner i lastbilsmiljö, i Susanna Alakoskis emigrantepos går det att höra kören från väldiga folkmassor i bakgrunden. Det är berättelser som laborerar med kollektivestetik och ett inbyggt klassmässigt tilltal. Som handlar om ”elitarbetare” snarare än underdogs, och som inte behöver Malmstenfåtöljer för kontrastens skull. Kanske skulle man kunna säga att romanerna diktar vidare på den mäktiga berättelsen om ”vanligt folk”. Detta är en liten – men knappast oviktig – åder i den samtida arbetarlitteraturen som är frånvarande i Arpings analyser.

Det är synd. Arping har en enastående förmåga att röra sig ledigt i den teoretiskt överspända litteraturvetenskapen. Hon kan sila samtidsromaner genom sociologi och ekonomisk historia, analysera diskbänksexistentialism och mellanförskap i immigrationsskildringar. Jag tror att hon skulle göra underverk med litteraturens alla Svenssons.

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Publisert:

LÄS VIDARE

Nietzsche skulle fnyst åt vår grötmyndighet

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Litteratur

Sociologi

Åsa Linderborg

Susanna Alakoski

Isabelle Ståhl