Världen på huvudet

Carl-Michael Edenborg

Carl–Michael Edenborg om Slavoj Zizeks tusensidiga verk

helskärm

Det finns ett populärt klipp på Youtube med över trehundratusen visningar, där filosofen Slavoj Zizek utvecklar tanken att ”kärleken är ond”. På två minuter målar han där upp sin kosmologi och hinner knyta an såväl till psykoanalys som kvantfysik.

Han pläderar för att universum endast existerar som ett misstag, och att vi människor bör existera i detta meningslösa kosmos genom att driva detta misstag ännu längre: genom att älska, genom att välja ut en detalj, rycka den ur sitt sammanhang, dyrka den och därmed visa vår avsky för helheten.

På samma sätt har jag själv ofta tänkt att poesin är ett uttryck för ett hat mot universum och till och med utgör ett (fåfängt men våldsamt) försök att förinta det. Jag tror att Zizek skulle hålla med mig om det.

Denna radikala omvändning av till synes självklara begrepp är ett typiskt grepp hos den slovenske filosofen, psykoanalytikern och numera också teologen. I ett femtiotal böcker har han utvecklat sina metoder, hämtade från både dialektiken (Hegel och Marx) och psykoanalysen (Lacan).

De tusentals sidorna i hans samlade produktion är fyllda med överraskande och provocerande oneliners (”stalinismen gick inte tillräckligt långt”) och analyser av film, litteratur konst och musik. Han låter skräckfilmer kommentera Hegel, kritiserar Kant med roliga historier, läser Platon genom Lacan och Chesterton genom Paulus.

Denna filosofiska bergochdalbanetur kröns nu av hans hittills biffigaste verk, den över tusen sidor långa Less than nothing: Hegel and the shadow of dialectical materialism (Verso, 2012) som har den vackraste författarpresentation jag någonsin sett: ”Slavoj Zizek was born, writes books, and will die” – Slavoj Zizek föddes, skriver böcker och ska dö.

För den som följt Zizeks slingrande väg genom lacanska läsningar av Hitchcock och kritiska ingrepp i samtida politik, via avancerade teologiska resonemang och paradoxala undersökningar av totalitarism, krig, finanskriser och undergångsstämningar, kommer den nya boken att framstå som både en sammanfattning av trettio år av zizekianska försök och som en nystart: som system och som upphävande av systemet inom samma pärmar.

Volymen bjuder en del överraskningar: Zizek ägnar mer utrymme åt fysik (Higgspartikeln har inspirerat bokens namn) och är mer positiv till Gilles Deleuzes filosofier än tidigare. Dessutom tillåter han sig för ovanlighetens skull att kritisera sin egen läromästare Jacques Lacan, som han menar på senare år lämnade sina radikala sanningskrav för en större kompromissbenägenhet.

Två formuleringar återkommer ständigt i Zizeks texter. Den ena är olika varianter av ”och så vidare”: ”and so forth, and so on, etc”. Denna förkortning av hans tänkande pekar också mot ett av dess problem: Zizeks svada har varken början eller slut. Det är bara att trycka på knappen (ge honom ett samtalsämne) så börjar han prata/tänka. Denna svada är inte linjär, inte heller cirkulär: Zizek saknar begär, man skulle kunna säga att hans tänkande framstår som ren intellektuell drift, malande, repetitiv och oupphörlig.

Den andra typiska formuleringen är ”But what if...”, men tänk om? Med denna spelöppning lyckas Zizek överraska läsaren genom att framställa Marx som idealist och Hegel som materialist; genom att visa att ondskan är primär och godheten sekundär; genom att argumentera för att den djupaste splittringen inte är den mellan subjektet och objektet, psyket och kroppen osv, utan den inom universum självt; genom att hävda att historien är lika formbar som framtiden; genom att behandla fiktionen som verklighet och verkligheten som fiktion.

And so forth and so on.

Det uttalade syftet med Less than nothing är att ”återvända till Hegel”, att repetera Hegels dialektiska tänkande i vår tid och göra det verksamt igen. I Zizeks ögon utgör övergången från Kant till Hegel den filosofiskt mest dramatiska händelsen i världshistorien, och dessutom en filosofisk händelse som sker samtidigt som modernitetens födelse. Han tycks nu mena att modernitetens död bör åtföljas av en repetition av detta förlopp.

Om han tänker sig att en repetition av Hegel även ska vara ett exempel på ”första gången som tragedi, andra gången som fars” är mer osäkert: men det är svårt att undkomma intrycket att Zizek ofta genomför sina virtuosa filosofiska manövrer främst för att locka fram ett skratt eller en provocerad flämtning.

Den intellektuelle bjässens clowneri syns kanske tydligast i den maffiga volymens ”conclusion”. Zizek vill vara en engagerad intellektuell. Han deltog bland annat i Occupy-rörelsens aktiviteter. Men den som väntar sig att han på dessa sista femtio sidor ska använda sig av de första tusen sidornas resonemang om del/helhet, subjekt/objekt, historia/kontingens, frihet/sanning osv för att formulera ”frågor” åt den samtida politiska aktivismens ”svar” hittar inte mycket.

Han gör några antydningar om att det skulle behövas ett ”parti” med en ”ledare” som kan mobilisera den nya globala klassen av kroniskt arbetslösa, papperslösa och marginaliserade. Han lyfter ”antikapitalismens” fana. Men han formulerar inga krav, ställer inga frågor som ett partiprogram skulle kunna växa fram ur.

Det är som om han har svårt att jämka sin egen nihilism (eller kanske skulle den hellre kallas en ”mindre-än-nihilism” – en hållning som förespråkar blasfemi framför sekularisering) med ett politiskt engagemang. Vänstern har mer rätt än liberaler och konservativa, säger han, men erkänner att det bara är genom kampen själv som denna rätt uppstår, inte genom logiska bevis. Det finns en avgrund mellan hans reflektioner och hans vilja att vara engagerad.

Detta glapp behöver inte betyda att Zizek tänker fel. Han själv kanske skulle säga att det just är genom att tänka fel, genom att acceptera tänkandet som ett misstag, som vi kan börja tänka rätt: omöjligheten i våra ansträngningar att samtidigt förstå och påverka världen påminner om kvantfysikens osäkerhetsprincip.

Bara genom att börja med att förstå att vi är idioter kan vi börja få visdom.

SAKPROSA

Less than nothing: Hegel and the shadow of dialectical materialism

Slavoj Zizek, Förlag: Verso