Underordning
Publicerad 2012-08-15
Kvinnors arbetsplatser blir en samhällsspegel i Magnus Dahlströms nya bok
En arkeologisk utgrävning på en äng där motorvägen ska gå fram, en grupp kvinnor och män som arbetar idogt och systematiskt. En kvinna har en avvikande mening om i vilken riktning man bör fortsätta gräva. En förskola i ett mindre samhälle dit en kvinna återvänder efter en kort bortavaro orsakad av att hennes man lämnat henne för en annan. På arbetsplatsen frågar man efter hur hon egentligen mår och om hon verkligen är i form för att jobba. Ett äldreboende där de gamla, fysiskt handikappade och dementa ställer ett kvinnligt vårdbiträde inför uppgifter som rutiner och arbetsledning inte löser på ett tillfredsställande sätt.
Magnus Dahlströms Sken skildrar tre kvinnor på ett konsekvent annorlunda sätt, genom att strikt hålla sig till och registrera deras yrkesliv och vardag. Arkeologisk utgrävningsplats, förskola och äldreboende. Tre arbetsplatser i det allmännas tjänst, finansierade med skattemedel, lågstatusyrken, möjligen med undantag för arkeologyrket. Det går inte att läsa Sken utan att tänka på Dahlströms tillika tredelade Spådom från förra året. Den beskrev tre män i arbetslivet, men på väg högre upp i samhällshierarkin och var en skildring med betydligt större talförhet och dynamik.
I Sken är språket fåordigt och sparsmakat. Det utelämnar och blir ofta stumt. Man måste läsa mycket långsamt och uppmärksamt, ge akt på detaljerna, försöka se det som beskrivs framför sig. Först då upptäcker man spänningarna och bristningarna i den samhällsspegel som Dahlström så drabbande manar fram.
Tre isolerade kvinnor, utanför gemenskap. Arbetskamrater som inte är onda, men inte går att räkna med heller. Några förtalar alltid någon icke-närvarande eller förenas på någon annans bekostnad, någon arbetar nedböjd, håret hänger över anletsdragen ”skyler dem”, skriver Dahlström. Det finns ett hot, ett pågående svek. Det som förblir outtalat mellan personerna är inget ömsesidigt utan fungerar repressivt. Det finns redan en samsyn, det som gäller är redan bestämt. Men det fortsätter gnaga av obehag.
Den exakta yttre iakttagelsen är det som gör Dahlströms berättande så effektivt. Sedan Papperskorg (1986) och Skärbrännaren (1988) har arbetsplatsen varit hans särskilda slagruta. Det anonyma och inte det personliga, hur något äger rum och inte hur det känns. Personerna utan namn och det finns något Brechtianskt i hur framställningen får oss att skärpa blicken och ge akt på det yttre skeendet i stället för att begränsas till huvudpersonens relationer och reaktioner.
Dahlström är också en sann mästare i den objektiva stilen. Att någon vrider på överkroppen, att någon redan har mat på tallriken, att stenarna ligger på ett visst sätt i jorden, att stoff stiger från brutna kvistar, att två papper på bordet ligger exakt ovanpå varandra, det är sådana saker som noteras. Att vårdbiträdets hårlänk faller ned mot den såriga kroppsöppningen för stomipåsen.
Den registrerande stilen kolliderar dock i Sken med en verklighet där den synliga strukturen är väldigt oklar. Är det en boplats eller strandvall som arkeologerna gräver ut? En morfar hämtar fel barnbarn när förskolan stänger. Hur är det möjligt?
En patient på äldreboendet påstår att det är någon annan på bröllopsfotot på nattduksbordet, hur kan en sådan förväxling ske? Verkligheten som en helhet av antaganden, misstag och ungefärligheter.
Kollisonen skapar spänning i läsandet och skärper fokus, men det som drabbar mig mest i Sken, och får mig att vilja läsa boken igen, är bilderna av försåtlig men effektivt pågående underordning.
PROSA
Sken
Magnus Dahlström
Albert Bonniers förlag
