Roman

Det mesta är redan för sent i lågmäld roman

Stewe Claeson skildrar Neros skräckvälde och närheten till undergången

Av: 

Sven Anders Johansson

Stewe Claeson (född 1942), författare och översättare.
Stewe Claeson (född 1942), författare och översättare.

BOKRECENSIONER

”Man måste under hela livet lära sig konsten att dö.” Så skrev, för cirka tvåtusen år sedan, den romerske filosofen Seneca i sin skrift Om livets korthet. Livet som en förberedelse för döden – det är onekligen en bra bit från dagens ideal. Men borde vi inte anamma hans hållning? Om inte som individer, så åtminstone som civilisation. 

Lucius Annaeus Seneca föddes omkring år 4 f Kr, och dog år 65, under kejsar Neros styre, tvingad av denne – som en gång varit Senecas elev – att ta sitt eget liv. Stewe Claesons nya roman utspelar sig några år tidigare. Neros skräckvälde har börjat, men ännu smygande – det är de oanständiga antydningarnas tid.

Undergångstemat ligger uppenbarligen i tiden. Såväl Malte Persson och Jens Liljestrand som Uppsala stadsteater har på sistone tagit sig an temat, för att inte ­tala om alla dessa apokalyptiska filmer, tv-serier och tidningsartiklar. Även Stewe Claeson närmar sig ämnet, men mer indirekt, via romarna. För även utan ”klimathot” kan man leva nära undergången. Det är i alla fall den känslan (och vad skulle undergången vara, om inte en känsla?) som genomsyrar denna korta roman: något är på väg att ta slut.


”Antydningarnas tid” förmedlar en atmosfär där det mesta är för sent. Det är en tid för oro och självrannsakan: har man gjort någon nytta i sitt liv? Seneca till exempel, som har uppfostrat den yngling som nu sprider skräck bland Roms elit. Han begrundar sitt ansvar: ”Han lutade sig åt sidan och sa till Maximus att han kunde se tillbaka på att ha använt många år av sitt liv på att försöka fördröja det tillstånd i riket som alltmer liknade det som rådde under den gudomlige Gaius Caesars sista år”.

Seneca har ju inte skapat problemet, som stavas Nero, utan tvärtom fördröjt det. Men lika klumpigt som hans självrättfärdigande uttrycks, lika obarmhärtigt knivskarpt är vännen Maximus replik: ”Frågan är om det givit synbart resultat”.


Jag tycker om Claesons lågmälda sätt att, i denna förintelsens tid, väcka de avgörande subjektiva frågorna: har du gjort någon nytta? Gjorde din insats någon skillnad? För Senecas självförsvar, och Maximus motfråga, skulle givetvis kunna appliceras på var och en av oss. På så vis är detta en angelägen bok, en bok som vidgar litteraturen genom att vända blicken åt ett helt annat håll än de flesta samtidsromaner. 

Ändå är det ingen helgjuten roman. Jag uppfattar den som lite skissartad och riktningslös. Att slavinnan Clea blir viktigare än kejsar Nero är givetvis fullt avsiktligt, men likväl underligt. Det är som om allt blir lite väl antytt. Kanske är det en effekt av viljan att tala om död och undergång utan att predika, utan att ta till överord. ”Vi lever och i varje ögonblick […] är livet slut.”

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

LÄS VIDARE

Franzens mest opolitiska – och kanske därför bästa

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Roman

Seneca

Malte Persson

Jens Liljestrand