Allt flyter hos Bolaño
Claes Wahlin läser en författare som hittade tillbaka till det nya
Publicerad 2018-01-10
Roberto Bolaño, som avled 2003 blott femtio år gammal, strävade efter att skriva sig ut ur det litterära, genom att sky avslutade historier och eleganta konstruktioner.
I hans prosa finns ett visst släktskap med Stig Larssons romaner. Allt ska bara pågå, lite som livet självt. I novellerna liksom i romanerna samsas horor med mördare och poeter. Man skulle kunna säga att gränsen mellan dessa typer är flytande. Litteraturen är en hora, skriver Bolaño någonstans, den lånar sig åt vad som helst.
Dragningen åt de lägre eller marginaliserade samhällsskikten är genomgående och det är också möjligt att se Bolaños texter som en sentida fortsättning på Flauberts exit author. Vi finner inga pekpinnar, ingen författarröst som tränger sig mellan skeendet och läsaren och definitivt ingen upplyftande moral att fundera över efter läsningen.
Tempot är högt, alla detaljer som rusar förbi, ofta för att raskt lämnas åt sitt öde, ger prosan en filmisk dimension. Allt rör sig, rent av flyter i texterna. Det är som om berättaren har svårt att hinna med att notera allt som ska förmedlas.
Den politiska dimensionen framgår i valet av vad som skildras, vilka slags människor som befolkar historierna. Det blir också kvar något, efter alla mord och misslyckade författarkarriärer: en rest av något som skulle ha kunnat bli till, havererade miniutopier.
En annan strategi som Bolaño använder är att sudda ut gränserna mellan essä och fiktion. I båda dessa samlingar dyker det upp essäer, men utan genrebeteckning. Mycket riktigt är det heller inte självklart vad som är vad; samma tempo och samma slags riktningslösa prosa finns i båda typerna av texter.
”Litteratur + sjukdom = sjukdom”, av allt att döma en essä, är en av de mer minnesvärda texterna i Den odräglige gauchon. Korta prosatycken med rubriker som ”Sjukdom och resor”, ”Sjukdom och fransk poesi” (finns mycket att hämta ur det ämnet) eller ”Sjukdom och föredrag”, avslutas med några noteringar om att enligt Elias Canetti så var det blod som Kafka mot slutet av sitt liv hostade upp omöjligt att skilja från hans skrivande.
Bolaño kommenterar att resor, sex och böcker leder någonstans, men syftet är att hitta vägen tillbaka, till det som redan fanns där: det nya, det som alltid har funnits där. Bolaño skrev detta nya, som mycket riktigt redan fanns där. Det handlade bara om plocka upp det, om så till priset av invärtes blödningar.
