Research and destroy
Publicerad 2014-12-19
Unika dokument om Vietnamkriget innebär inte stor litteratur
Som vänsterintellektuell förväntas jag reservationslöst hylla den amerikanske journalisten Nick Turses Döda allt som rör sig: det verkliga Vietnamkriget från 2013, som nu släpps i en osignerad svensk översättning. En rå skildring av amerikanska krigsförbytelser under Vietnamkriget, delvis baserad på nytt material.
Förlaget Karneval har hittat en del enastående citat om boken, som lyfter fram den som den som en milstolpe, något oerhört, ett non plus quam. ”Ett mästerverk. En av de viktigaste böcker som någonsin skrivits om Vietnamkriget”.
Men är den verkligen så himlastormande?
Det är intressant att han fått ta del av ett arkiv som tidigare varit outnyttjat av forskningen – den amerikanska militärens eget arkiv över anmälningar om krigsförbrytelser som upprättades efter den berömda massakern i Song My.
Arkivet syftade främst till att skapa möjligheter för USA att slingra sig undan och mörka. Berättelsen om landets oräkneliga krigsförbrytelser, från mexikanska frihetskriget till Guantanamo är berättelsen om desinformation, mörkläggning och friande domar.
Men att Turse gång på gång slår sig på bröstet och menar att han är den första på länge som satt fingret på de systematiska krigsförbrytelserna klingar ihåligt, inte minst med tanke på hur många föregångare inom samma fält han själv citerar.
Samtidigt har det kanske glömts bort att det värsta våldet riktades mot den del av Vietnam som USA:s regim uppfattade som sina allierade – den sydvietnamesiska civilbefolkningen.
Soldaterna inskärptes från första början att en gook var en gook och inte en människa. ”Bara-guling-regeln” gjorde det mesta tillåtet. Krigföringen styrdes av den ekonomistiska principen om body count vilket ledde till systematiskt mördande av kvinnor och barn och män som inte hade det minsta med kriget att göra stämplades som ”kombattanter” och bidrog till likstatistiken och därmed till medaljer och befordringar.
Sålunda kunde officerare ge order om att ”search and destroy” hela byar och ”kill everything that moves”.
Man brände, sprängde, bombade och sköt utan åtskillnad. Uppenbarligen godkändes detta från högre ledning.
Turses skildring innehåller en lång rad beskrivningar av ohyggligheter som inte kan lämna någon oberörd. Däremot har han mindre på fötterna när han vill påvisa skändligheternas koppling hela vägen upp till överbefälhavare och president. En som drivit den linjen mycket hårdare är Christopher Hitchens som i en berömd skrift krävde att USA:s utrikesminister Henry Kissingers skulle ställas inför Haag-tribunalen.
Jag bör nämna att jag översatte och gav ut den boken en gång i tiden. Men kraften i Henry Kissinger inför rätta är fortfarande stark. Och i jämförelse med Turses bok har den fördelen av att våga ställa de stora frågorna.
Men världens finansiella och militära hegemonimakt har vägrat och fortsätter att vägra ställa sina chefer inför internationell rätt samtidigt som de ivrigt arbetar för att placera andra i Haag.
Det här är snarare ett reportage om en specifik aspekt av kriget, som dessutom kräver stora förkunskaper för att komma till sin rätt. Här finns ingen kronologi eller ens en karta som skulle göra det möjligt att följa med i beskrivningarna alla de olika ohyggligt utsatta byarna. Mitt råd till läsaren – skaffa en karta!
Fokus ligger helt på hur de amerikanska, sydvietnamesiska och sydkoreanska soldaterna behandlade den sydvietnamesiska civilbefolkningen – massakrer, tortyr, urskillningslös helikopterbeskjutning. Och detta riktades alltså inte mot det kommunistiska nord – utan mot USA:s allierade.
Bokens styrka är inte att den förändrar synen på Vietnamkriget. De flesta vet att det var orättfärdigt krig som stred mot de flesta internationella konventioner – ett krig som i första hand var ett speldrag i kalla kriget.
Styrkan ligger i detaljerna. Turse har inte nöjt sig med att plöja tusentals papper med ouppmärksammade förhör. Han har sökt upp dem som var där, både i Vietnam och i USA. Ofta har offer och förövare känt sig lättade och pratat fritt. En styrka ligger i att boken nämner namn: slaktare som Bumgarner, Donaldson och Ewell skulle ha platsat i SS-divisionerna som ägnade sig åt partisanbekämpning i Polen. I USA fick de medalj.
När du plöjt sida upp och sida ned med råa skildringar av ihjälskjutna spädbarn, våldtagna kvinnor, onödiga bombningar, urskillningslösa napalmregn, blir du äcklad, förtvivlad och chockad.
Ändå är inte Döda allt som rör sig den definitiva boken om Vietnamkriget. Den skjuter in sig på en av dess vidrigaste aspekter. Att författaren slår på stora trumman och utmålar sig som en helt unik röst som berättar en helt unik historia om det ”verkliga Vietnamkriget” förringar tyvärr dess värde.
Vill du sätta dig in mer allmänt i den mänskliga och politiska katastrof som var Vietnamkriget bör du söka dig till andra böcker, bredare, mer komplexa.
Det finns gott om dem.
