Absurd resa i ingenjörens fotspår
Publicerad 2015-02-19
Stundtals går allt överstyr i Indialänderna
Så står vi där på sidan 197 i Erik Anderssons Indialänderna och boken är slut: ”Solen har gått upp över Stilla havet.”
Stilla havet. Jaha.
Vackert så i en roman som för varje kapitel arbetat sig allt längre österut, följande metallurgen och hållfasthetsexperten Ingvar Fransson i spåren, genom de gamla Sovjet-republikerna och vidare in i Centralasien där han slutligen går under.
Ingvar Fransson.
”Gråblå ögon”, ”rastlöst verksam”, upplyser inledningens dödsruna. ”En tid var han hos Perssons Lantbruksredskap i Floby och sedan Karamellpojkarna i Alingsås innan han blev knuten till Chalmers tekniska högskola i Göteborg.”
”En sort för sig, han hörde inte ens ihop med de annorlunda”, menar en av hans gamla klasskamrater, sedermera arkeolog och en av flera karaktärer som kommer till tals i denna ostvart drivande textvirvel kring det tomrum som är Fransson.
(Själv ser jag av någon anledning skådespelaren Kjell Bergqvist framför mig under läsningen, kisande och melankoliskt fnittrande av och till.)
Upplägget kan tyckas magert, men Anderssons tillblandning är fet och egensinnig och inbjuder till återblickar och omläsning. Läsaren tas med på jobbresor, ingår i delegationer och bedriver underrättelseverksamhet i Dagestan, och blir på kuppen upplyst i ämnen som etnologi och paleontologi.
Liksom Den larmande hopens dal från 2008 (Albert Bonniers förlag) tycks den nya romanen med sin frödingskt klingande titel skriven med kartorna i knät och fackluntorna på bordet. Men här finns också en stilistisk golvvärme av ungefär samma slag som i Magnus Hedlunds eller Claes Hylingers böcker, och en realism eller snarare vardaglighet som oavlåtligt sluttar mot det absurda.
Stundtals går allt överstyr, som i en lång passage utspelande sig i en desperat toalettkö i det inre av Petropavlovsks tekniska högskola: ”Upprepade spolningar hördes inifrån kuben. Svordomar. En brunsörjig vätska kom rinnande mellan dörren och tröskeln. Det fräste om den.” Bajshumor förvisso, men också en av bokens höjdpunkter.
Kanske ändå att den vägg av vänlighet som tidigare har mött läsaren av Erik Anderssons böcker nu har fått ge vika för något annat. Hans gestalter tycks något mindre gemytliga än förut, och ibland framstår de se rent lynniga. Det klär dem.
Vad Ingvar Fransson beträffar får han finna sig i att vara en okänd storhet i den berättartekniska ekvation som är romanen Indialänderna. Eller som en av karaktärerna uttrycker det:
”Redan barnen anar att det finns en bit död i x. De vill inte ha med det att göra.”
