Kompromisslös bild av integration
Publicerad 2015-08-10
Besvikelse när franskt stjärnskott släpper bok nummer tre
Alla går vilse i förorten. Feministerna, vänsterpartisterna, de hbtq-vurmande rasisterna - alla irrar runt på de bilfria gatorna utan karta och kompass. Med ljus och lykta söker man vägledning, letar efter den där genuina rösten från förorten som ska förklara allt.
Faïza Guène är ett franskt stjärnskott vars nya roman En riktig man gråter inte nu kommer ut på svenska.
Guène har hyllats för sina skildringar av förorten, för sin unika inblick i de nordafrikanska invandrarnas liv i Frankrike och mest av allt har hon lovordats för sitt egensinniga språk, fullt av fräcka och elaka metaforer och halsbrytande liknelser. Guène var bara nitton år gammal när hon debuterade med världssuccén Kiffe kiffe imorgon men nu är hon vuxen och etablerad och det är med stort intresse jag tar mig an hennes fjärde roman.
Jag blir besviken.
Allt finns där.
Pappan, analfabeten med det stora hjärtat. Mamman med spisen full av kastruller och munnen full av förebråelser. Den skötsamma storasystern. Den rebelliska lillasystern. Den distanserade iakttagande brodern som är jaget i berättelsen.
Systern Dounia bryter sig loss från familjen. Hon vill vara som en fransyska. Hon vill inte gifta sig med en man familjen valt ut. Hon utbildar sig till advokat och bildar en feministisk förening och dejtar kända politiker. Hon är berättelsens skurk. Ett otacksamt stycke som sårar sina föräldrar, har mage att skriva en bok om sin uppväxt och dessutom är hon olycklig i kärlek och har anorexi, ha!
Brodern Mourad som berättar historien är en ensamvarg som aldrig ifrågasätter isoleringen han utsattes för av sin mamma. Hon var ständigt rädd att gossen skulle hamna i fel (franskt!) sällskap eller dö på skolans skidutflykt. Tvärtom hyllar Mourad sitt utanförskap som tillåter honom att betrakta allt och alla med samma cyniska blick.
Ingen förstår ju ändå hur han har det, algeriern med lärarexamen, en kung Babar i tredelad kostym men ändå en elefant i rummet.
Allt finns i romanen, men något väsentligt saknas.
Det cyniska anslaget roar för stunden men till slut tröttnar jag på tendensen. Dounia är en tråkig karikatyr av en västerländsk feminist medan den känslomässigt handikappade Mourad säljs in som ett tilltalande alternativ ty han har i alla fall genomskådat samhällslögnen.
Jag kan förstå Guènes trötthet på att tjänstgöra som projektionsyta för alla integrationsbesatta läsare. Men jag har svårt för hennes kompromisslösa avfärdande av en muslimsk kvinna som vill leva sitt liv utanför klanen.