Andlösa sånger
Publicerad 2012-05-24
Magnus Ringgren läser Yeats moderna klassiker i nyöversättning
Gunnar Ekelöf mötte den kurdiske fursten av Emgión redan på 30-talet i något slags blandning mellan spiritistisk seans och surrealistisk skrivövning. Sen fick fursten vänta i trettio år innan han blev huvudperson i den magnifika Diwan-trilogin med dess byzantinska prakt och fattigdom.
Andevärlden var ett populärt utflyktsmål också internationellt när Ekelöf var ung, så populärt att Dorothy Sayers i Oskuld och arsenik kunde driva rått med resenärerna. En som borde känt sig träffad var William Butler Yeats (1865–1939) som via sin mediala hustru fick en hel världsåskådning dikterad för sig som han redovisade i boken A vision. Han var sannerligen ingen surrealist; Ekelöf låtsades i alla fall ett tag. Yeats poetiska rötter fanns hos visionärer som William Blake, och de blommade upp i senromantisk mylla och irländsk folklore. Hans många högstämda dramer spelas väl sällan i dag, men hans bok The Tower som kom ut 1927 blev ett av de viktigaste verken i den moderna poesins historia. Det är dock inte andarna som står för dess förtjänster.
Likheterna med den sene Ekelöf är slående inte bara med tanke på det byzantinska stoffet. Båda poeterna var kring sextio, och deras sena verk är ett slags konstnärliga nytändningar i en ålder då stil och motiv ofta är fastlagda sen decennier.
Den höga åldern är också ett explicit tema hos Yeats i The Tower. Alla beröringspunkterna till trots nämner Ekelöf aldrig Yeats. Underligt.
Nu finns hela The Tower i serien Nobelklassiker i fin tolkning – men inte så musikaliskt fulltonig som man hade önskat – av Thomas Sjösvärd och med ett som vanligt lysande förord av Horace Engdahl. Nyttiga och utförliga kommentarer ingår också. Tornet borde kunna påminna en ganska minneslös poetisk samtid om att sången och historien också har sFina platser i lyriken.
Boktitelns torn var del av ett gammalt befästningsverk som Yeats brukade som sommarbostad under senare delen av livet. Fantasin svävar ut från bröstvärnet, och platsen manar fram skrönor och stordåd ur det förflutna. ”En åldrad man är ett eländigt ting”, men alla åldrar och lidelser finns kvar inom diktjaget. Hans världsbild är cyklisk och betydligt större än den egna självupptagenheten. Den innefattar också kommande släkten. Hans testamente består av livsmod och stolthet. Det är människan som skapar världen, och poesin ger den dess musik. Var och en kan bygga sitt eget inre Bysans och förse det med ikoner på guldgrund.
”O vise män som står i Guds heliga eld
likt i en guldmosaik, kom till mig här
från heliga elden, vrid er kring virvelns nav
och lär min själ att sjunga, och förtär
mitt hjärta helt och hållet”
Virveln (the gyre) är en central symbol i Yeats teosofiska system, men det kan man strunta i. Raderna är hämtade ur dikten Bysans (i original det lite ståtligare Byzantium), och den får representera rörelsen inåt och uppåt mot skönhetens sfärer. Men det finns också ett starkt samtidsmedvetande hos Yeats. Han levde i och med den tid då irländarna gjorde uppror mot britterna, och i Tornets bakgrund finns starka minnen av påskupproret 1916 och det förfärliga inbördeskriget i början av 20-talet. Dock är poeten ingen stridande; han är en metafysisk patriot med ett gammalt svärd liggande bredvid papperen på skrivbordet. Den lilla tornvärlden får spegla den stora. Han driver ett slags undandragenhetens politik.
Yeats kan – som Horace Engdahl säger – te sig som ett skräckexempel på romantisk irrationalism. Alla hans spekulationer kan tyckas vara lindorna kring en för alltid död mumie (bilden finns i en av de ståtligare dikterna i Tornet, en efterskrift till A vision). Men mumien är en puppa vars hölje brister när den stora poesins fjäril lösgör sig ur den. Myterna får liv, Junos påfåglar breder ut stjärtfjädrarna, svanarna drar bort över ruinerna i en skönhetssyn utan like. Yeats glömmer inte världen, han skapar världar. Och ju äldre och eländigare han blev dess vackrare blev hans syner.
POESI
Tornet
W B Yeats
Översättning Thomas Sjösvärd, Brombergs
