Tjack och farväl
Uppdaterad 2014-01-13 | Publicerad 2012-11-09
Stig Larsson gör upp med livet som amfetaminist i nya dagboksromanen
”Jag visste att jag aldrig mer skulle kunna överträffa det som jag redan gjort” står det i inledningen till Stig Larssons nya bok. Och vidare: ”Jag kan omöjligen ge ut något som jag känner är om så bara pyttelite sämre”.
Stig Larsson är inte bara känd för sin egen upptagenhet av oavvislig litterär kvalitet. Han är också en ovanlig kändis. När det känns att det håller på ta slut har således redan fått draghjälp av författarens egna uttalanden om att det nu inte är fråga om litteratur utan om att hindra andra att testa centralstimulantia. Ett i sammanhanget udda uttalande. Ingen kan ju bortse från att Larsson tillhör de mest framstående i det litterära svenska 80- och 90-talen. Allra minst han själv.
Men det ger författaren en frizon från det litterära oket. Han har varit amfetaminist och nu gäller det att förmedla den egna livserfarenheten. Göra bot och bättring? Ändå hackar berättandet av oro inför hur bra han skriver. Kanske för att det är första gången sedan 80-talet som det sker utan amfetamin i kroppen.
Att författaren vill ha läsaren med sig är inte att undra över. Men det som börjar som ett tilltal blir till något annat. Som läsare känner man sig inte betrodd utan tvingas hålla den ängsligt kramande författarhanden. Som samtidigt är så fylld av att bekräfta sitt goda självförtroende, sin excellens och sin självmedvetenhet.
Ett slags dagbok men ändå kronologiskt rörig. Ett händelserikt liv med många vänner och ännu fler bekanta. Det finns mycket att berätta. Om Kött-Åke, Pansarkryssaren och Bosse hemma på Lilla Essingen, om langare, brukare och alkisar, under- och överklassgangsters, poeter, höjdare och så alla söta tjejer. Och så de älskade föräldrarna. Stig Larsson tror de flesta om gott och diskriminerar ingen. Han var övertygad om att Kim skulle mörda honom, han trodde att han skulle dö. Men till sist sitter man ändå med två kortlekar fulla av Stig Larsson-figurer.
En kompis skjuts ihjäl före Svenska Akademins högtidliga öppnande och glädjen att få bära frack tar över. Man behöver inte vara moralist för att stötas av pladdrigheten. Men, Stig Larsson skriver som det kommer och inte som det passar sig. Och 1800-talets fascination och förbud mot droger faller samman i hans romantiskt litterära självbild. Enastående konst och/eller slutar det i fängelse. Det litterära geniet rör sig fritt mellan etablissemang och kriminella.
Ärligheten är viktig men gäller gärna små saker. Hur många gånger en liknande händelse ägt rum. Att klockan var nio eller kvart över nio. Vad Horace (Engdahl) strukit i det skrivna. Tjack har fått honom att skriva bäst, vad finns det då att ångra?
Nä, inte mycket kanske. Sur på litteraturkritiker, speciellt i Dagens Nyheter, som behandlat hans poesi nedlåtande spårar han illvilja och avund i kulturhierarkin. Men den vill inte framstå som offer som vill vara macho och bäst. Likväl är det sin självbild som Larsson sitter så fast i. I takt med att den på närmare 500 sidor ytterligare cementeras ger texten små antydningar att erfarenheten finns i det som inte berättas.
Den obarmhärtiga kärnan av sanning. Om ”nedisningen” som en rest från tjacket eller kanske från något tidigare.
Enligt baksidestexten är När det känns att det håller på ta slut Larssons stora återkomst som författare. Det kan jag som Larsson-fan inte hålla med om. Men det är en återkomst.
Stig Larsson
Författare, dramatiker, filmare och kritiker.
Född i Skellefteå 1955.
Debuterade som författare 1979 med den trendskapande romanen Autisterna. Sedan dess har Larsson totalt utgivit ett tjugotal diktsamlingar, romaner och noveller, bland annat Nyår (1984), Natta de mina (1997) och Avklädda på ett fält (2000).
Pjäserna VD (1987) och Systrar, bröder (1994) har haft framgångar både i Sverige och internationellt.
Larsson långfilmsdebuterade 1989 med Ängel, följd av Kaninmannen 1990.
Bland tv-filmerna kan nämnas Under isen och Nigger, båda från 1991.
