Blåst på kärleken
Åsa Linderborg läser Cecilias Gyllenhammars roman ”Sängkammartjuven”
Publicerad 2017-10-23
Det finns många romaner om medelålders kvinnor som tror att de äntligen hittat kärleken men som återigen blir stående med besvikelsen. Låt inte det hindra en läsning av Cecilia Gyllenhammars Sängkammartjuven (Bladh by Bladh).
Suss är den förmögna direktörsdottern som också är en medelmåttig författare med rätt stor läsekrets. Hon möter Patrik, den stipendiestinna författaren utan några försäljningssiffror alls. Han är intellektuell, charmig, omtänksam och en jävel på att laga mat. Och på att dricka. Och på att vigga pengar.
Relationen utspelar sig i vackert beskrivna miljöer på Rörstrandsgatan i Stockholm, Gotland, Göteborg och Grekland. Väninnorna varnar, barnen är först välkomnande men ser bakom fasaden. Språket är lite rastlöst med väl många metaforer, men stilen passar den här berättelsen om förhoppningar och bakslag.
Ett något större problem är att man aldrig får någon inblick i Patrik, hans perspektiv och känslor kring Suss, alkoholismen han torde brottas med, känslorna kring barnen han inte har kontakt med och lurendrejeriet han satt i system. Det är en illa förklädd historia i den meningen att Patrik är busenkel ett identifiera – men bara för den som har järnkoll på den svenska författarkåren. Precis som i boken är det en man med fler goda recensioner och välvilliga mecenater än läsare.
Sängkammartjuven är, tack och lov, inte en roman om Kulturmannen. Det är en historia om en manipulatör och en kvinna som törstar efter kärlek. Och det är Cecilia Gyllenhammars bästa roman hittills.
