Rissanen skapar bilder som gränsar till det kitschiga
Publicerad 2012-10-10
En lovande förmåga
Det är Henrik och mamma och åttonde planeten från solen syns i skyn. Det som sker sker som ”Tagning” följt av ”Tystnad”. Glamour är diktat, konsumtion och passion
likaså. Stjärnor, guldglitter, nagellack, fjärilar, lilaskimmer, konfettikorn, i huvudrollen är pyntet. Långt borta ett sci-fi neongrönt Ca-Shy-Land, ett slutet och kontrollerat system och samtidigt, en tillvaro med drag av dagrum och terapi. Nattmjukvara, hushållsrobot, växthybrider, ReBornoChem och samtidigt, plocka i lådorna, klippa och klistra, spiraler, limma fast, tv-såpa, hålla sig sysselsatt.
Det är med extremt utvalda ord som debuterande Tarmo Rissanen skapar sin antirealistiska fiktion. Evigheten, syster är 100 glesa sidor med beskrivningar som till att börja med kan kännas ansträngda men som efterhand växer till både innehåll och konsekvens. På samma gång queer och fysiskt rå äter sig berättelsen gradvis in mot det känslomässiga. Den obehörige Vagbondälskaren, det vilda objektet som lurar sig in i systemet iPsyke. Hans smuts och hårda kön och det sex som bryter igenom glittersystemet, och frigör Henriks sorg efter det förlorade.
Språket påminner i sin strama reglering om Sara Mannheimers Reglerna men Evigheten, syster är ett annat annorlunda bygge. En psykisk iscensättning, ett Never-Never-land med glimtvisa skärvor från något existentiellt och så Rissanens mod att skapa bilder på gränsen till det kitschiga. En lovande förmåga och så ett rysligt snyggt Modernistaomslag av Lars Sundh.
