Freakshow av klass

Claes Wahlin

Claes Wahlin om en roman som häcklar den kinesiska kapitalismen

Den moderna kinesiska prosan har sedan 80-talet tagit intryck av den västerländska modernismen. Kafka och magisk realism har gett inspiration åt författare som Mo Yan eller Gao Xingjian, båda Nobelpristagare och kanske belönade delvis för att de därmed har förnyat den kinesiska traditionen. Kvinnliga författare som Chen Ran, Hong Ying eller Wei Hui – alla översatta till svenska – har gett röst åt oftast unga kvinnor, där inte minst vardagen och intimsfären har fått utrymme. Inte sällan har de förbjudits i Kina, som Wei Huis Shangahi baby.

Yan Lianke har med tiden blivit alltmer samhällskritisk i sin prosa. Drömmar om byn Ding, som är översatt till svenska, behandlar aidskatastrofen i Kina, som uppdagades i början av 2000-talet. Boken förbjöds. Hans satir över kulturrevolutionen, Tjäna folket, förbjöds, och likaså hans senaste roman, De fyra böckerna, som skildrar Det stora språnget, Maos industrialiseringsprojekt mellan 1958 och 1962 som fick jordbruket att haverera och ledde till en svältkatastrof med närmare 40 miljoner offer.

Den finns ännu inte på svenska, däremot den i Kina faktiskt prisbelönade Lenins kyssar från 2004. Möjligen är den kinesiska versionen något mildare i sin kritik än den som nått resten av världen. Här är det den kinesiska kapitalismen som häcklas. I Fägnabyn bor de halta, lytta, döva, blinda, lama och människor med andra fysiska lyten. Till byn kommer Sparvhöken Liu, häradshövdingen, med en lysande idé. Alla vanföra ska samlas ihop och ge sig ut på turné och visa konster. Den enbente som hoppar över vassa spikar och eld, den döve som tänder smällare vid örat utan att blinka, den blinde som med superhörsel kan säga exakt var på scenen ett hårstrå faller.

Inkomsterna kommer de vanföra till del, men framför allt ska de användas till att köpa Lenins lik, som ska ställas ut för att dra turister och pengar. Mycket pengar.

Freakshowen blir en framgångssaga. De vanföra tjänar pengar, Lenin-projektet går en lysande framtid till mötes. Men så händer det något. När freakshowen åter är hemmavid för en sista galaföreställning, så stjäl de ”helhållna” (dialektalt uttryck för dem som inte är de minsta vanföra), teatertruppens pengar.

Ja, och Lenin-projektet stöter på patrull i högre instans. Men på vägen dit har alla smittats av habegäret, det enda undantaget är mor Mao Zhi, en gång Röda arméns yngsta soldat. Det enda hon vill är att byn ska få träda ut ur distriktets samfällighet. Först som oberoende by, där alla hjälper alla, så som man en gång gjorde i Fägnabyn, kan en värdig tillvaro upprätthållas. På vägen dit ges återblickar ur Kinas moderna historia, Det stora språngets eländen inte minst.

Ett genomgående tema i Yan Liankes romaner handlar om hur moralen faller samman under extrema omständigheter. Även om uppdelningen av vanföra och ”helhållna” är en allegori för hur fattiga människor utnyttjas av dem med makt eller pengar, så lockas alla av den kapitalistiska moroten; girigheten känner inga klasskillnader. Häradshövdingens idé, att bygga välstånd på något dött, liket av kommunismens anfader, är en nog så tydlig satirisk bild för vad som pågår i Kina. De uppdiktade, dialektala termerna som kryddar språket är också en kritik, ett sätt att verka för ett mänskligt språk, ett språk som inte är statligt sanktionerat.

Dit hör förmodligen också de något nyckfullt utsatta fotnoterna, ibland efter ett kapitel, andra gånger som egna kapitel. Där sker ett slags återupprättande av den egentliga historien, om än i det lilla formatet. Minst lika viktigt i denna underhållande och träffsäkra roman är nämligen den censurerade historien. Yan Lianke har i artiklar uttryckt sin förfäran över hur den kinesiska regimen skapat en kollektiv amnesi. Genom olika strategier vill han korrigera detta i den fiktiva romanens dräkt; fotnoterna ger ett sken av fakticitet vilket stärker fiktionens anspråk på att berätta sanningar.

Till detta ska något sägas om romanens konstruktion, som kan verka egendomlig. Kapitelnumreringen består endast av udda siffror och de olika avdelningarna är namngivna med Rottrådar, Rötter, Grenar, Löv, Blommor, etc. Yan Lianke använder sig av det som kallas Himmelska stammar och jordiska grenar, tidscykler om 60 år som är kända i flera asiatiska länder. Genom att kombinera stam och gren på 60 olika vis får man så en cykel. Detta är också kopplat till yin och yang, som ju ska vara i balans. Udda nummer associeras med yang, som också står för den manliga principen. Lenins kyssar skildrar allt annat än ett harmoniskt, balanserat samhälle.

Yan Liankes roman är både underhållande och träffsäker; satiren må vara riktad mot dagens Kina, men det är nu inte det enda kapitalistiska landet i världen. Inte heller har girigheten någon specifik nationalitet eller är förbehållen en viss klass. Tillsammans med De fyra böckerna och hans nästkommande roman, Explosion, skriver Yan Lianke en trilogi som tar pulsen på, eller rent av läser lusen av den kinesiska regimens olika maktmedel för att hålla rättvisan, jämlikheten och medmänskligheten på behörigt avstånd.