Vänstern måste se de ryska koloniala brotten
Sofi Oksanens essä ger en bakgrund till romanerna
Publicerad 2024-05-22
Varför är den ryska kolonialismen en blind fläck för de progressiva i väst?
Hur många erövringskrig, tvångsdeportationer, folkutrotningar behövs som ögonöppnare, egentligen?
Sofi Oksanen definierar sig själv som postkolonial författare. En nyutkommen essä, ”I samma flod. Putins krig mot kvinnorna”, formulerar den faktiska bakgrunden till hennes hyllade romaner. Men sina tvåhundratvå källhänvisningar hade boken kunnat bli en tungrodd läsning men Oksanen skriver levande och Camilla Frostells översättning gör författarens knastertorra stil precis så eldfängd som den är tänkt att vara.
Den moderna kolonialismens födelse kopplas till de europeiska upptäcktsresorna. Men Ryssland har aldrig varit ett imperium som sökt sig över haven, utan har exploaterat och koloniserat på land. Mellan 1600- och 1800-talet erövrades Sibirien, Ukraina, Georgien, Armenien, Estland och Finland. De sibiriska ursprungsfolken berövades sitt sätt att leva och utsugningen av naturresurserna pågår än idag. Massdeportationer, svält, fysisk eliminering av ländernas intellektuella och politiska elit, russifiering skedde öppet och samtidigt obemärkt.
Oksanen påpekar det självklara: Rysslands koloniala brott har aldrig synliggjorts i väst. Skolorna undervisar inte om dem. Populärkulturen skildrar dem inte. Ryssland har aldrig gjort upp med sitt koloniala arv. Tvärtom är imperiet en hörnsten i landets samhällsbygge.
”I samma flod” sätter in Rysslands anfallskrig i Ukraina i en postkolonial och feministisk kontext. Det känns befriande eftersom rapporteringen annars riskerar att fastna i geopolitik och militaria.
Massvåldtäkter som vapen är bokens röda tråd. Oksanen tar avstamp i sin familjehistoria: en gammelmoster som blir våldtagen av ryska ockupationssoldater i Estland tappar talförmågan och förblir stum resten av livet. Ryska armén använder sexuellt våld systematiskt i Ukraina, men världen har förändrats. Ukrainska kvinnor vågar vittna och volontärer lär sig att samla in brottsbevis. Oksanen noterar kopplingen till metoo-rörelsen och beskriver de ryska putinisternas hatkampanjer mot den. Kvinnor som höjer sina röster mot våldet betraktas i Ryssland som farliga extremister.
Kriget mot kvinnorna förs på flera fronter, inom och utanför landet. Särskilt intressant är kapitlet som skildrar de ryska trollfabrikernas idoga ansträngningar i syfte att splittra feministrörelsen. Operationen satte tre narrativ i fokus: feminismen är för vit, för liberal och för penningstark. Oksanen påpekar att frågorna är relevanta men nödvändig debatt omöjliggörs av ryska trollarméer med falska deltagare.
”I samma flod” är för mig, uppvuxen med samma koloniala förtryck som Oksanen, en bekräftande läsning. De som behöver den här boken att stångas med är vänsterintellektuella i Sverige som gärna romantiserar Ryssland och letar efter nazister i Ukraina. Oksanen har skrivit en text som inbjuder till samtal där tystnad råder.
