Duktiga Annie och ”den lilla horan”

Ernaux skriver blixtrande intelligent om begär, skam och klasskomplex

Publicerad:
Uppdaterad:
Annie Ernaux är aktuell med ”En flickas memoarer”.
Foto: Catherine Hélie
Annie Ernaux är aktuell med ”En flickas memoarer”.

BOKRECENSIONER

Det är sommaren 1958 och Annie är 18 år när hon kommer till kolonin på Orne. Utanför krigar Frankrike i Algeriet och unga män blixtinkallas. Men den lilla ön är en bubbla och Annie känner sig som ett ”ungsto som rymt ur hagen”.

En av de första kvällarna dansar hon med en äldre ledare som liknar Marlon Brando. När han efteråt försöker ligga med henne protesterar hon först, men ger till slut med sig. Plötsligt sitter hon där med hans säd rinnande ur näsan.

Så inleds Annie Ernaux bok En flickas memoarer från 2016, utsökt översatt av Maria Björkman. Till en början tror man att det är en våldtäktshistoria man läser. Det är det väl också, men Ernaux lämnar snabbt ön; i stället börjar det handla om livet efteråt på en katolsk klosterskola. 

Senare utbildar hon sig till lärare – ett yrke som egentligen inte passar henne. Samtidigt utvecklar hon bulimi. Likt en höglitterär detektiv följer Ernaux orsakssambanden för att förstå hur händelsen på kolonin format henne. Som alltid hos författaren står begär, skam och klasskomplex i centrum.


Ernaux böcker läser man främst för den vidunderliga sakligheten. Ända sedan 80-talet har hon använt en neutral, vardaglig stil för att berätta om händelser eller personer rätt upp och ner.

I sitt mästerverk Min far beskrev hon syftet med stilen: att sudda ut överenskommelsen mellan författaren och läsaren om vem huvudpersonen är. Men på ålderns höst, från och med Åren (2006), har Ernaux börjat utveckla ett annat sätt att skriva: mera omständligt, reflekterande och metalitterärt.


Jag har till en början svårt för En flickas memoarer. En av Ernaux styrkor som författare är den totala närvaron i förflutna händelser, en glasklarhet i synerna som kommer från ett flitigt bruk av dagboksanteckningar. Men inte här. Hela tiden stannas berättelsen upp och spolas tillbaka. Irriterande frågor slängs in – ”var det verkligen så?” – vilket upplöser intrigen i allt större pixlar. Märkligt nog blir Ernaux mindre originell, ju mer personligt och målande språket är.

Efterhand börjar jag dock förstå vad det är författaren försöker göra. Händelsen på kolonin klyver hennes väsen: å ena sidan den duktiga Annie, å andra sidan ”den lilla horan”. I blixtrande intelligenta textstycken, så koncentrerade att man får läsa i snigelfart, berättar hon om hur utstötningsprocessen av den fallna flickan formar henne. Detta kan dock inte gestaltas på samma raka sätt som tidigare; boetten till den litterära mekanismen måste öppnas för läsaren. 


Till slut inser jag att En flickas memoarer är ytterligare en sprakande Ernaux-roman där samförståndet om protagonisten upplöses. Men inte med det vardagliga språket utan genom att flickan som en gång var hon plockas isär, bit för bit.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN