Här är varje ord skrivet med lysande precision
Det är bara att kapitulera inför Ingela Strandbergs poesi
Publicerad 2024-02-20
Jag hade en gång en katt. Hon var orange och jag hade i flera år ett ärr på magen där hon hade klöst mig. Troligtvis släppte min pappa ut henne i skogen en dag, fast till mig sa han att han hade sålt henne. Det finns mycket att säga om katten och ärret och pappan, men jag vill inte ägna tecken på kultursidan åt mina döda katter. Det lämnar jag åt poeterna att skriva om i sina diktsamlingar.
Och det är med den döda katten i baksätet som vi sätter oss tillrätta i bilen och välkomnas in i Ingela Strandbergs sextonde diktsamling ”När jag var snö”. Tänk, något så ovanligt som att få kastas in i ett språk, en dikt, en bok, helt utan trösklar eller startsträckor. Här är nämligen varje ord skrivet med en lysande klar precision. Kanske är det ett helt liv av diktande som krävs för att bemästra den här sortens stil. Nej, jag ångrar mig, det enda som krävs är modet och självsäkerheten hos någon som är skicklig nog att inte behöva krångla till det.
Kattens död är alltså utgångspunkten, och i detta lilla stora öppnas hela världen upp inför döden och därmed också livet. Skogen och växtligheten närvarar som alltid i Strandbergs poesi. Bilden av naturen som hora, som jag känner igen från ”Nattmannen”, återkommer redan på första sidan. I Strandbergs diktvärld är blommorna inte prydliga och vackra, de förmänskligas och bär bröllopskläder, de är promiskuösa och störiga och fulla av motstånd, precis som jaget.
För här finns inte tropen som blivit något av en klassisk klyscha – det kvinnliga jaget som urkraft och storm. Strandbergs jag förhåller sig på ett nytt sätt till naturen, och ”[…] andas genom rörflöjter / Jag skiljer mig inte från hjorden / Utan låter den omge mig tills jag / inte längre syns”.
Det finns något William Carlos Williamskt över enkelheterna i de här bilderna, men med ett helt annat bråddjup och svärta. Här finns motståndskraften, gränslösheten. Jaget stretar emot, hyndan i henne vaknar, hon har en stark agens. Stjärnbilderna och Plejaderna är ofta där och håller henne sällskap men det är helt utan sentimentalitet: ”Under mig döden ovan mig stjärnorna”. Även när jag jaget minns sin ungdoms dagar är det med total avsaknad av nostalgi. Jaget blickar tillbaka på de fruktsamma dagarna då kroppen var en kanna ”fylld och skummande till brädden”, men det är inte ett jag som fastnar i en längtan tillbaka. Hon ser på det förgångna med en uppfriskad nykter blick, vandrar mot den oundvikliga döden med högburet huvud.
Döden är med genom hela dikten, från katten till viporna och nattviolerna som följer oss mot utgången, jaget är högtidsklädd som en likkista, hon sätter sig i busskuren för att dö men vågar inte. Varje ord känns över huvud taget så ärligt att det inte går att göra annat än kapitulera inför dem. När poesin gör det den ska är det precis det här som händer läsaren. Jag ger mig fullständigt hän åt orden och låter dem föra med mig på den långa bilfärden eller vandringen på fältet, mot slutet.
