Det är inte Lamotte och Balis fel utan politikens

Andreas Magnusson ser högerpopulisterna men missar den större förskjutningen

Publicerad 2022-05-27

Andreas Magnusson är gymnasielärare, musiker och krönikör på Magasinet Paragraf. Han har skrivit ”När humanismens fördämningar brister”.

”Mitt hår är mörkt. Min hud är solbränd också på vintern. Mina föräldrar är muslimer. Jag har fått åka hem när mina vänner blivit insläppta på krogen...”

Om man är lite blind så kanske man tycker att en artikel som är skriven av moderata riksdagsledamoten Hanif Bali som inleds så är ett tecken på att högern var riktiga charmtroll under 2010-talet, att de bara ville ha jämlikhet för alla och nolltolerans mot rasism.

Artikeln riktar sig anklagande mot dåvarande socialdemokratiska partiledaren Håkan Juholt och mot att sossarna har kommit att göra sig skyldiga till att normalisera den rasism och främlingsfientlighet som frodades. Det är inte Jimmie Åkesson som är problemet, menar Bali, det är sossarna som accepterat förändringen. Han avslutar artikeln med att skriva ”Plötsligt, en dag, har gränserna sprängts eller suddats ut. Plötsligt har humanismens fördämningar brustit.”

Mycket har hänt sedan artikeln skrevs, men färden ut mot högerkanten vandrar både sossarna och Bali. På denna form av politiska dramaturgi grundar sig Andreas Magnussons bok När humanismens fördämningar brister och titeln är just en parafrasering på Hanif Balis artikel. Enligt Magnusson verkar Balis politiska förskjutning från en Reinfeldt-retoriker (högerpolitik förklädd i valpögon) kunna säga något grundläggande om den transformation som Sverige genomgått under de senaste tio, 20 åren. Det är åtminstone en av drivkrafterna bakom bokens framskrivning; från ”humanitär stormakt” till att ja... huka sig under högerns hegemoni.

Människan bör betraktas som den mänskliga varelsen och insekten som den högerpopulistiska i Magnussons bok

Själv skulle jag aldrig betrakta Sverige som en humanitär stormakt (det är så pass självgott att jag blir lite skraj över den typen av självbild), men som 90-talist har jag samtidigt vuxit upp i ett Sverige där välfärden allt mer kommit att nedmonteras och säljas ut, där rasismen till en början verkade perifer men kom att bli en del av även den socialdemokratiska migrationspolitiken och där marknadsekonomin alltid kommit i första hand.

Det var aldrig enstaka utspel, hatattacker eller utförsäljningar, det är heller ingen omvälvande vändning att Sverige under en socialdemokratiskt ledd regering skulle lämna in sin Nato-ansökan. Det var och är alltid en del av ett större maskineri och kanske är det lätt att sitta här och vara efterklok, men den politik vi fått är helt logisk utifrån den hegemoniska spelplanen.

Stora delar av Andreas Magnussons bok kretsar just kring offentliga personer – som tidigare nämnda Hanif Bali, men även Joakim Lamotte, Ann Heberlein, Stefan Sauk och Katerina Janouch – som genomgått någon slags Kafka-lika förvandlingar från människor till insekter, vilka ska ta tempen på Sveriges förvandling. Människan bör betraktas som den mänskliga varelsen och insekten som den högerpopulistiska i Magnussons bok. Men att betrakta förändringen som någon slags häxkonst är att också se på förskjutningen som ett slags hokuspokus som bara rann genom händerna på oss.

Bland personporträtten blandar Magnusson även in sina egna upplevelser och känslor kring olika skeenden under åren, vilka främst utspelar sig i Göteborgstrakterna. På många sätt önskar jag att boken skulle utgå från Göteborg som spelplan, eftersom det kan säga fler grundläggande saker om Sveriges reformer än vad enstaka, offentliga personer kan – även om personporträtten är mer ”juicy” och underhållande/obehagliga att läsa om.

Till exempel skriver Magnusson ett kapitel om den djupa förtvivlan han kände när Furulidskolan i Kungsbacka år 2015 stod i lågor, det som skulle komma att bli ett tillfälligt asylboende för hundratals flyktningar. Eller hur Hammarkullen, ”mitt Hammarkullen” som han skriver, alltid genomsyrats av en intellektuell air, av ständiga samtal om politik och kultur, som ett resultat av samma mångfald som nu verkar vara en fara för landet.

Visst är det något grundläggande som verkar ha trubbats av hos svensken, hos Sverige

Intressant är det också när han skriver om hur Göteborgs-Posten och mediekoncernen Stampen gjorde så aggressiva uppköp att det till slut ledde till att koncernen ansökte om rekonstruktion 2016. Ekonomin var då i botten. Och vilka fick lida? Jo, de frilansande journalisterna och fotograferna som blev snuvade på sina arvoden. Och vilka kunde trots allt plocka ut 100 miljoner kronor? Huvudägarna såklart.

Visst är det något grundläggande som verkar ha trubbats av hos svensken, hos Sverige. När ett helt samhälle ordnar sig efter marknadsekonomiska och högerpopulistiska värden så är det den påkostade skolbyggnaden som till sist står och brinner och inte ett tillfälligt hem för människor i nöd.

Men dessa skärvor är faktiskt varken Joakim Lamotte, Ann Heberlein eller Hanif Bali skyldiga till – även om jag hade önskat att det var så enkelt som att peka på dessa syndabockar.

För precis det som Magnusson beskriver att swish-journalisten Joakim Lamotte gör, är egentligen det som partierna gör, nämligen att ha ett finger uppe i luften för att se åt vilket håll det blåser – och därefter börjar forma sin politik.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.