Gläntar på det okända
Barbro Westling om ”Vildsvin” av Hannah Lutz
Publicerad 2017-07-02
”Jag har sett dem, vildsvinen, de har kommit in i mina drömmar!” Utropet som inleder Hannah Lutz förtätade romandebut manar till lystring. Författaren är definitivt något på spåren. Kanske är det vildsvinen, främmande och skygga. Kanske är det något annat i trakten utanför Tingsryd.
Dit har i alla fall Mia tagit sin demente morfar för att han på plats ska dra sig till minnes sin skoltid under den legendariske rektorn och botanikern Ivar Sandberg.
Där följer även journalisten Ritve de gäckande vildsvinens framfart och försöker fånga dem på film.
Glenn hör till de bosatta och trivs med att jobba i kommunen där inget vare sig är särskilt vackert eller fint. Han följer med i landskapets förändringar, grustaget som blir en sjö. Men han bryr sig inte om det där undflyende på platsen.
Men de där vildsvinen, som är så massiva och många. Hur lyckas de nattetid röra sig så obemärkt och ljudlöst i åkrar och trädgårdar, trampa ned och böka runt? Ritve ligger i sitt tält och bara väntar. Mia leker vildsvin med barnen och låter dem klä ut sig till rektorn som nattetid vakar, medan morfar berättar för dem om skolan. Hennes projekt och vistelsestipendium verkar inte vara lika förgäves.
Den lilla boken med det underbara omslaget av Eva Wilsson rymmer sällsam läsning. Lutz berättar välformulerat, chosefritt och konkret och samtidigt antyder hon hårfint närvaron av detta drömlikt undflyende.
En resa från centrum, in i det djupaste Småland och naturen som det magiskt okända.
Boken öppnar sig oväntat direkt, som en glänta i skogen, ljusknippen strålar ner på den mjuka mossan, och plötsligt är det slut.
