Grymma postmaoister

Modern kinesisk litteratur ser vi inte mycket av i Sverige. De flesta känner väl till nobelpristagaren Gao Xingjian, poeten Bei Dao eller Amy Tan. Alla lever numera i exil.

Solskenet i munnen är därför ett välkommet smakprov noveller av tio kinesiska författare födda på 1960-talet. Några av dem är redan kända i filmvärlden, som Zhu Wen (filmen Haxian 2001), och Su Tong vars Hustrur och bihustrur låg till grund för filmen Den röda lyktan. Hans novell Lika vackra som änglar, som inleder samlingen, är en ödesmättad och språkligt renskalad historia om två flickors vänskap och hat i en liten stad på 1970-talet. De ungdomligt överilade grymheterna tycks på något sätt hems-kare här och mer oundvikligt sprungna ur den evigt mänskliga naturen än det vi kallar (avfärdar som?) "mobbing".

Just det grymma, nästan känslolösa hos gestalterna, och i stilen, är genomgående i novellerna. I Mian Mians En patient som i jagform beskriver en ung, rik heroinberoende kvinnas upplevelser på en avgiftningsklinik; Hong Yings Ute på fältet skildrar två oskuldsfulla pojkars desperata samlag med en prostituerad flicka nere i en bombkrater precis innan granaterna spränger dem till slamsor. Yu Huas En berättelse om döden handlar om en lastbilschaufför som kör ihjäl ett barn och blir straffad av rasande bybor - de ger sig på honom med en spade, skyfflar först ut inälvorna, sedan hjärtat. Titelnovellens "solsken i munnen" är i själva verket bedövningen inför en rotsanering.

Lästa i väst där den kommersiella kulturens exploatering av råhet och ondska gjort de flesta seriösa författare till moralister, verkar de här novellerna besynnerligt främmande, nästan inhumana. De skildrar våld, tragisk död och kärlek på ett sätt som kan verka mänskligt omoget. Eller totalt desillusionerat. Kanske är det en språkfråga, en frånvaro av kulturellt eko eller igenkännbar undertext.

Professorn i kinesiska, Torbjörn Lodén, skriver i ett efterord att den politiska kursändringen på 1980-talet medförde en litterär pånyttfödelse i Kina. Författare kunde nu experimentera, pröva utländska grepp och skriva för att tjäna pengar. Eftersom författarna (som förr fick lön av staten) inte längre på partiets uppdrag måste peka ut den rätta vägen eller framhäva den osjälviska människan som hjälte och förebild fanns det ett stort behov att göra tvärtom, visa på tvivel och nihilism och ocensurerade sanningar. Den "cyniska" attityden hos de postmaoistiska författarna skulle alltså kunna ses som en reaktion. Men Tranans urval ger trots främlingskänslan (eller kanske tack vare den) mersmak. Särskilt Su Tongs vackra änglar och Wu Chenjuns mångtydiga Drömmar som, med sin skildring av en avskedad mans vedermödor i en okänd stad, ger läsaren något av samma rysning som science fiction kan ge när den öppnar dörren till parallella världar. Det är likt men ändå olikt.

Noveller

Pia Bergström