Ännu en roman om manlighetens kris
Adam Svanell skriver överraskande bra för att vara journalist
Publicerad 2024-02-25
På en väns begravning lär Gustav känna sin första flickvän. Först är han överlycklig, men snart öppnas ett mörker i honom: osäkerhet, paranoia och svartsjuka börjar sjuda till en giftig brygd som hotar att koka över.
Adam Svanells debutroman ”Vildsvinet” är en pigg berättelse som går att läsa i ett svep, skriven utan krusiduller. Den följer i andra samtida författares fotspår: Ann Edliden, Isabelle Ståhl, Henrik Bromander (”Bara en kram”). Medelklassen dejtar, pluggar, går på vernissage och gör slut genom att blocka varann på appar. De är medvetna och roliga, ändå tycks det råda total iskyla mellan könen. Män och kvinnor förstår inte varandra, de talar olika språk verkar det som och de verkar fullständigt alienerade från andra människor i det stora hela.
Svanell skriver bra, överraskande bra för att vara journalist. Det hackar inte någonstans, narrativet drivs framåt och med det ökar obehaget över vad Gustav kommer att bli kapabel till. Den döde vännen finns med som ett annat spår, och romanen kan också läsas som en sorgebearbetningsprocess över en ung person som begått självmord – eller gjorde han det? Svanell ger prov på en finkänslighet i dialogen kring vännen, då det visar sig att vännerna hade helt olika uppfattningar om vem han var.
Mitt problem med Svanells roman är att det känns som att recensionen av boken är skriven före boken. Det är uppenbart att han vill skriva en ”aktuell roman om vår samtid”. Och eftersom det ”aktuella” i alla tider är manlighetens kris, då ska vi här få svar på varför manligheten krisar. Det blir tyvärr på bekostnad av det litterära. Att den unge gaykillen tar livet av sig, att Gustav drömmer om att vara ett vildsvin à la Robert Bly, att han är tafatt i sängen och inte vågar säga emot sin pappa – allt detta känns mer som övertydliga ideologiska konstruktioner än verkliga, sammansatta människor, och just därför överraskar inte karaktärerna utan förblir likadana romanen ut.
Nu är inte Svanell ensam om detta. Alla samtida svenska författare skriver såhär. Det beror måhända på att i vår tid har debatten fått företräde framför skönlitteraturen, och därför tenderar skönlitteraturen att anpassa sig till debatten. Jag hoppas att detta är övergående och att litteraturen kan frigöra sig från kravet på att leverera svar på ideologiska spörsmål.
