Läs det här!

John Pilger tipsar om nödvändiga böcker

Först var det Reagan, nu är det Clinton. Hyllningarna fortsätter. När Reagan dog beskrev Gavin Esler, en av BBC:s stjärnreportrar, denne amerikanske president, som bar ansvaret för en hemlig, laglös terrorkampanj i Centralamerika och för tusentals och åter tusentals människors död i andra delar av världen, som ”en man som var älskad till och med av sina politiska motståndare”. Esler skrev att Reagan ”förkroppsligade det bästa i den amerikanska andan”. I liberala Guardian den 21 juni fick Bill Clinton använda sida efter sida till att marknadsföra sin självförhärligande bok och njuta av sitt mea culpa. Han ”avslöjade” att Nelson Mandela hade hjälpt honom igenom Monica Lewinsky-affären. Så rörande. I den ”exklusiva intervjun” blev han inte tillfrågad om varför han lät avrätta en förståndshandikappad man i syfte att blidka dödsstraffslobbyn. Det sas ingenting om hans våldsamma presidentskap: angreppet mot Sudan som sammanföll i tiden med Monicagate; den längsta bombkampanjen mot ett land (Irak) sedan andra världskriget och sanktionerna som tog död på en halv miljon irakiska barn.

I USA håller mediecensur genom utelämnande av information snabbt på att bli en offentlig fråga. Möten som diskuterar detta ämne drar flera tusen människor, exempelvis det som Studs Terkel nyligen talade inför i Wisconsin. USA:s Federal Communications Commission (ung motsvarande Post- och telestyrelsen övers. anm.), som under George W Bush har överlämnat merparten av de lönsamma amerikanska radio- och tv-frekvenserna till Rupert Murdoch och de andra mediebossarna, har fått ta emot cirka två miljoner brev och e-postbrev från amerikaner som protesterar mot att journalistiken förvandlas till ett slags pr-verksamhet för storföretag. Trenden är likartad i Storbritannien, även om den är beslöjad.

Vad ska då de göra som har fått nog av officiella sanningar? Internet finns, naturligtvis, och så finns dessa vördnadsvärda ting som kallas böcker. Ingen av de följande titlarna lär förekomma på listorna över sommarläsning, men var och en av dem utgör ett motgift mot mediernas dagliga hyllningar till makten.

Den första är Bad News From Israel (Pluto) av Greg Philo och Mike Berry, verksamma vid Glasgow University Media Group. I denna beundransvärda studie visar författarna, som är pionjärer på sitt område, hur snedvriden brittisk tv:s rapportering om det ockuperade Palestina är. Genom att använda en rad testgrupper som är representativa för hela det brittiska samhället avslöjar de hur tv-tittarna fallit offer för en förhärskande partiskhet till förmån för Israel. De konstaterar att israeliska regeringsföreträdare ges dubbelt så mycket tv-tid som palestinier får; att nyhets- och samhällsprogram på BBC1 anpassas efter (eller skräms av) ”israeliska perspektiv”; och att åsikterna bland amerikanska politiker som stödjer Israel förekommer dubbelt så ofta som politiker från något annat land, inklusive Storbritannien. Tv-nyheterna säger nästan ingenting om bakgrunden till konflikten, så de flesta tv-tittare har ingen aning om att israelerna fördrev palestinierna från deras hem 1948 – eller ens om vem som ockuperar de ockuperade områdena. Tittarna ges intrycket att de olagliga judiska bosättningarna blott är sårbara kolonier, och inte fästningar som kontrollerar mer än 40 procent av Västbanken. ”Jag hade ingen aning om att andelen var så hög”, sa en tittare. ”Jag uppfattade dem som små, hårt ansatta och omgivna av fientliga palestinier – och detta efter att bara ha tittat på tv-nyheterna.” Medan israeliska styrkor beskrivs som ”soldater”, ”trupper” eller helt enkelt ”israelerna”, rapporteras det om palestinierna som ”terrorister”, ”mördare”, ”självutnämnda palestinska martyrer” och ”fanatiker” oberoende av det faktum att de är offer för en olaglig ockupation.

Det som löper som en tråd genom ”bevakningen” är den falska idén om ”opartiskhet” mellan ockupanter och ockuperade; Tim Llewellyn, en före detta Mellanösternkorrespondent för BBC, kallar detta ”den hycklade likvärdighetens tyranni”.

Alla journalister bör läsa denna bok, alla journaliststuderande bör få i uppgift att läsa den.

Ett komplement till Bad News From Israel är en utmärkt bok med titeln Peace Under Fire (Verso). Edward Said, som dog förra året, har skrivit förordet, och boken berättar historien om ”de internationella”: de enastående, oftast unga människor som åker till de ockuperade områdena för att vittna om och försvara palestinska familjer mot den israeliska arméns övermakt, särskilt de bulldozers som raserar deras hem. Historien om Rachel Corries och Tom Hurndalls hjältemod och israelernas mord på dem – terrorhandlingar som var lika explicita som någon självmordsbombning – är plågsam men nödvändig läsning.

The Sorrows of Empire (Verso) av Chalmers Johnson är i mina ögon den bästa introduktionen till den rovgiriga politik i Washington som injagar skräck hos omvärlden. Johnson är en av dessa amerikanska etablissemangsfigurer som ”omvändes”: i hans fall, från att vara en historiker vid Berkeley som stödde Vietnamkriget och fungerade som rådgivare åt CIA, till att bli en sanningssägare. Hans förra bok, Blowback, förutsade de hämndlystna dåden den 11 september 2001 ett år innan de inträffade och beskrev hur Pentagon (under Clinton, inte under Bush) hade tagit över USA:s utrikespolitik – i praktiken genom en militärkupp. I The Sorrows of Empire fortsätter han att kartlägga de faror som ett våldsamt och otyglat Amerika med 725 militärbaser utanför det egna landet innebär och hur CIA används som en ”presidentens privatarmé”. Han förutspår att Sovjetunionens öde – ”interna ekonomiska motsägelser som underblåses av ideologisk rigiditet, imperialistisk överexpansion och en oförmåga att genomföra reformer” – också kommer att bli det imperialistiska Amerikas.

Därefter kan ni läsa Howard Zinns underbara A People’s History of the United States (HarperCollins). Skildringen sträcker sig från Columbus och nästan fram till idag, och Zinn ägnar sig aldrig åt det historiskt lämpliga utan koncentrerar sig på vanliga människor och deras kamp mot maktens påbud. I A People’s History skildrar han ett folkligt Amerika som nästan helt dolts bakom plutokraternas och Hollywoods flaggviftande uppblåsthet.

Michael Albert startade webbsidan ZNet (www.zmag.org), en av världen bästa nättidningar. Hans nya bok Parecon (Verso) är en väl genomtänkt, djupt originell handbok i ”deltagarekonomi” som erbjuder en möjlighet till, som han uttrycker det, ”ett liv efter kapitalismen”. Den är också modig, eftersom den vågar beskriva inte bara det som är fel utan också en vision som kanske kan rätta till det. Sedan har vi Good Muslim, Bad Muslim (Pantheon) av Mahmood Mamdani, en framstående röst vars mästerliga analys av det politiska islams framväxt för oss tillbaka inte till terrorismens utan till nationalismens bestående slagfält.

Vad Howard Zinn har gjort för den amerikanska historieskrivningen har Ken Loach gjort för den brittiska filmkonsten. Which Side Are You On? (Bloomsbury), Anthony Haywards filmografi, är en välskriven granskning av Storbritanniens bästa och modigaste filmregissörs verk.

Seumas Milnes The Enemy Within (Verso) publicerades för första gången 1994, tio år efter den stora gruvarbetarstrejken. Det är det viktigaste avslöjande reportaget om samtida brittisk politik som jag har läst; det handlar om statens makt att begå karaktärsmord och om den vasalliknande roll som en stor del av medierna spelar. Precis som Bad News From Israel utgör den nödvändig läsning för alla journalister som bryr sig om sitt yrke och för dem som strävar efter att bli journalister.

Men om ni bara tänker läsa en bok den här sommaren så rekommenderar jag min absoluta favoritbok, Moment 22 av Joseph Heller. Precis som Graham Greenes Den stillsamme amerikanen förutsade kriget i Vietnam och dess konsekvenser, säger oss Hellers satiriska mästerverk något om Amerikas galenskap i Irak. Varje gång jag ser den där brigadgeneralen, ”koalitionens” talesman med den psykopatiska blicken, så tänker jag med värme på Hellers oförbätterligt galna karaktär Major Major, för vilken den officiella sanningen inte har något med verkligheten att göra.

Fotnot: Av de böcker John Pilger nämner finns följande på svenska: Michael Albert Parecon; Graham Greene Den stillsamme amerikanen; Joseph Heller Moment 22; Howard Zinn Det amerikanska folkets historia.

John Pilger , Översättning: Tor Wennerberg