Loa Falkman sjunger ut
Claes Wahlin om den folkkäre operastjärnans självbiografi
Uppdaterad 2017-06-19 | Publicerad 2017-06-18
Loa Falkman är en av våra främsta barytonsångare. Hans mjuka, säkra röst och den scenutstrålning han besitter har gjort honom inte bara till publikens favorit, utan också tacksam för regissörer att arbeta med, i alla fall de regissörer som ser till att lämna utrymme åt sångarna. Mer om det strax.
För det som först slår en läsare av denna charmerande skildring av hans liv som operasångare och estradör är omslaget. Författarnamnet anges som Carl Johan, medan titeln talar om Loa Falkman, det namn han tidigt fick och som han av sina många lyssnare är känd som. Ett av de många, ofta korta kapitlen bär titeln ”Min privata sfär”, vilket måste läsas som att alla övriga kapitel handlar om den offentliga personen, om Loa.
I dagens mediala värld skapas ofta en persona som skiljer sig från den privata. Den Loa som syns på löpsedlar och i medier får inte, allra minst av honom själv, misstas för Carl Johan Falkman. När man väl är känd kräver ofta den mentala hälsan att man inte blandar ihop den offentliga bilden med den man egentligen är. Detta vet Carl Johan, som vid flera tillfällen deklarerat hur hopplöst det är att försöka korrigera den offentliga bilden av Loa.
”Att vara Loa Falkman”, som är skriven tillsammans med journalisten Andreas Lindahl, handlar alltså om Loa. I kronologisk ordning skildrar Loa sitt liv, från pilt i skolan i Stocksund över sin utbildning, de tidiga framträdandena till livet som operasångare runt om i världen och hans olika filmroller. Han förefaller att ha ett extraordinärt minne. Namn på lärare, förvisso ofta minnesvärda i sin auktoritära roll, klasskamrater och specifika bus han ägnade sig åt, framstår som skedde de nyligen i stället för på 50-talet.
Han var lite svår att tämja, inte särskilt intresserad av skolarbetet, men, som hans far påpekade, det är inte kunskaperna det kommer an på, utan egenskaperna. Och de som fanns utvecklades väl, de som möjligen inte var tillstädes, de lärde han sig vartefter. För en operasångare gäller det att hitta rätt sammanhang och de rätta mentorerna: lärare, sångpedagoger, regissörer.
Han hittar en lärare i Italien, han får arbeta med den världsberömde Peter Brook och han vet att tillägna sig goda råd och utstå arbete under omständigheter som inledningsvis kan kännas som om han befann sig på skolgården bland elaka klasskamrater igen. Men det ger resultat, vilket operapubliken och kritiker (oftast) märker.
Arbetet med Peter Brook är det som får störst utrymme i boken, och rätt så. Jag minns fortfarande den uppsättning av Bizets Carmen som Brook gjorde. Den letade sig tillbaka till operans litterära källa, Prosper Mérimées novell, och fick därför titeln La tragédie de Carmen, och gästspelade i mitten av 80-talet i Stockholm på Cirkus. Det var en märkesföreställning som förändrade hur att ta sig an operaklassiker. Kören var borta, föreställningstiden halverad till långfilmsformat och scenen dominerades av sand med enstaka rekvisita.
Tempot var högt och flera av Brooks scenlösningar blev legendariska. Tjurfäktningsscenen var rask: Falkmans Escamillo in på arenan bakom scenen och snabbt ut på bår. Den apelsin som Escamillo pressade ur i duetten med Carmen var bland det mest erotiska som skett på en operascen. Scenen ska också ha varit Loas idé.
Arbetet med Billy Butt och schlagern Symfonin 1990, sågs inte alltid med blida ögon.
Uppsättningen blev en succé och vandrade världen runt i några år. Och som många som arbetet med Brook lärde Loa Falkman sig en rad saker. Den kanske främsta erfarenheten handlade om skådespeleri, att inte imitera, att inte falla tillbaka på konventioner, utan att bygga upp en rollfigur från materialet: texten och musiken.
Och plötsligt stod världens operascener öppna för honom. Minns hur en annan baryton, Peter Mattei, fick sitt genombrott i Brooks uppsättning av Mozarts Don Giovanni. I Falkmans memoarer framgår också att han var påtänkt att medverka i Ingmar Bergmans uppsättning av Daniel Börtz Backanterna. De kom inte riktigt överens, föga förvånande då Bergman lämnade mycket litet utrymme åt sina skådespelare. Rollen gick i stället till Mattei.
Som de flesta länge fick kritik, kanske mest av kolleger, för att låna sig till genrer och verksamheter som reklam eller populärmusik, fick sig även Loa Falkman en släng av den sleven. Arbetet med Billy Butt och schlagern Symfonin 1990, sågs inte alltid med blida ögon. Kanske inte heller reklamfilmandet som Ica-Stig. Men det är ändå uppenbart att valet av olika uppdrag har gjorts med omsorg. Falkman har varit noga med att endast tacka ja till sådant han kan stå för. Arvodet har aldrig varit en anledning.
”Att vara Loa Falkman” är flyhänt skriven. Förklaringar av teater-, film- och operatekniska detaljer avverkas snabbt men pedagogiskt för de som inte känner till dem, och stör så heller inte de som så gör. Tempot är gott, språket flyter bra och humöret, trots en del motgångar, någon av dem av det allvarliga slaget, präglas av en lust till livet och konsten. Ja, om dessa två begär saknas, då blir man sällan konstnär av den dignitet som Loa Falkman är.
