Följsam biografi om ”folkhems-Roy”

Mårten Blomkvists bok är tillrättalagd – men oumbärlig ändå

Malin Krutmeijer

helskärm

Efter den enorma succén med debutfilmen ”En kärlekshistoria” 1970 drabbades Roy Andersson av en depression. När delar av filmteamet skulle på turné följde han inte med, utan skaffade ett vistelsestipendium på ett hotell i Dalarna. Efter att det löpt ut tog han jobb på hotellet, i receptionen och som skidguide. Han var kvar i flera månader.

Skulle en nybakad stjärnregissör göra så idag? Sådär får man väl inte lattja med livet, man kan ju hamna i utanförskap eller vad som helst. Och hur ser det ut i ens cv – varje representativ individs heliga graal – med tomrum och avvikelser som pekar nedåt i status?

Det vilar en frihet och självständighet över Roy Andersson, så som kritikern och filmjournalisten Mårten Blomkvist porträtterar honom i sin stiliga bok ”Sånger från folkhemmet”. Det är en frihet i tillfälligheter, aktivitet och arbete, den finns där redan från barndomen och Blomkvist lyckas verkligen fånga den.

Jag känner igen atmosfären av äventyr och ett jäkla jobbande från min egen pappas berättelser om sin barn- och ungdomstid. Det finns mycket riktigt beröringspunkter. Precis som min pappa är Roy Andersson född i början av 1940-talet och uppväxt i en trångbodd arbetarfamilj i Göteborg. Bådas fäder var kommunister.

Livets nödtorft fattades inte dessa efterkrigspojkar, men de lärde sig att inte backa för ansträngningar. De tycks ha kastats in i alla möjliga aktiviteter och erfarenheter, från idrott till kultur och hantverk, och inte minst olika påhugg redan från skoltiden – i Roy Anderssons fall bland annat tidningsförsäljning och stuveriarbete. Tillvaron framstår som allt annat än vilsam, men den är myllrande och spännande.

Utan att skriva läsaren på näsan skildrar Blomkvist hur en personlighet och attityd växte fram här: ett självförtroende och stenhård ambition med oväntade inslag av prestigelös pragmatism, som syns i Roy Anderssons livshistoria. Detta är en av de bästa aspekterna av boken.

Lite konstigt är det dock när Blomkvist påstår att familjen Andersson ”var underklass” under de tidiga åren. De framstår ju som för sin tid ganska typisk arbetarklass.

Skälet till Blomkvists överdrift är att han vill skapa en konturskarp berättelse om ”folkhems-Roy”: den fattiga pojken som lyftes till skyarna av välfärdsbygget. Det är ”nästan som om Roy Andersson växte upp i en reklamfilm för Socialdemokratiska arbetarepartiet”, skriver Blomkvist hänfört: ”Det var Folkhemmet, och det tog hand om Roy Andersson”.

Blomkvist är en följsam levnadstecknare, vilket reser frågan om folkhems-Roy är regissörens skapelse lika mycket som författaren. Den här figuren har också varit omhuldad av filmkritiker, som gärna ger bilden av en regissör med särskilt djupa insikter i det svenska samhällets förfall, men med en ömsint och humanistisk blick på människorna.

Roy Anderssons speciella estetiska universum, med milt grå tablåer befolkade av vitsminkade existenser som fäller lakoniska repliker, associerar i sig också till stereotypa idéer om Sverige som det en gång var. Ett slags light-version av DDR – eller föreställningen om DDR – utanför Sovjetunionens kontroll, en mänsklig men också auktoritär plats.

För min del har jag sett Roy Anderssons filmer på ett annat sätt, som en rätt simpel samhällskritik förpackad i banala scener som bygger på ett irriterande, underförstått samförstånd med publiken. Samhället framställs som genomkommersialiserat och kryptofascistiskt, andlig nöd råder samtidigt som tablåerna också omgärdas av ett vagt nostalgiskt skimmer. 2014, efter ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”, blev det viss debatt sedan jag i HD och Sydsvenskan gått till attack mot bland annat ”svårartad misantropi”.

Jag har lugnat ner mig lite nu, men tycker ändå att det finns mer intressanta delar av Blomkvists bok än just folkhems-Roy. Till exempel kapitlet om den kortlivade Filmskolan, som fanns i sex år på 60-talet och sedan gick upp i Dramatiska Institutet. Här gräver Blomkvist fram hur antagningsproceduren konstruerades. Bland annat utformade en professor i pedagogisk psykologi en ”operationell beskrivning av regissörens personlighet”, i nio punkter. En blivande regissör skulle vara en nästan parodisk konstnärstyp, med ett ”rikt differentierat känsloliv” och god samarbetsförmåga men samtidigt med ett ”gestaltningsbehov” så starkt att det kommer till uttryck i ”rent egocentriska krav på utrymme för den egna personligheten”.

Roy Andersson uppfyllde kravprofilen. Och det var i samband med Filmskolan han mötte producenten Kalle Boman som rättmätigt ges mycket utrymme i boken.

De noggrant beskrivna, avancerade scenografibyggena i ateljén Studio 24, där 2000-talsfilmerna i princip helt och hållet är inspelade, är också fascinerande. Det är däremot inte de långrandiga återgivningarna av filmernas handling.

Ett viktigt avsnitt, som egentligen kunde ha fått fördjupas ännu mer, tar upp Roy Anderssons betydelse för Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff.

Roy Anderssons alkoholproblem sopas inte under mattan, inte heller hans ”jävligt korta” relation med författaren Lena Andersson. Den framgångsrika reklamfilmseran behandlas i detalj, och estetiskt är boken ursnygg och rikt illustrerad.

Sånger från folkhemmet må vara lite ojämn, men för alla som är intresserade av Roy Andersson och hans filmskapande är den oumbärlig.