Sorgligt nog verkar författaren ha ledsnat

I sista delen av Robert Åsbackas folkhemstrilogi är de estetiska trolleritricken borta

Publicerad 2023-04-06

Robert Åsbacka är aktuell med ”Takläggarna”, den avslutande delen i en trilogi som i övrigt består av ”Kistmakarna” och ”Glömda rum”..

Erik skulle helst tyna bort på ett virkeslager i Hälleforsnäs. Hans karriär som författare är slut, likaså hans forskning. Även hans parti – Socialdemokraterna – och hans äktenskap. Fan vet om han ens orkar vara alkis längre. I stället får han åka runt med en kåkfarare och lägga tak, hämta bikupor och bygga jordkällare. Som om inte det vore nog: i en firmabil med Robert Nozick-citat som dekal: ”Av var och en som de väljer – åt var och en som de blir valda”.

”Takläggarna” avslutar Robert Åsbackas Sörmlandstrilogi, berättad av den före detta författaren Erik. I den första delen – ”Kistmakarna” – startade han och ett gäng avdankade sossar en studiecirkel för att tillverka sina egna kistor. I bakgrunden pågick januariavtalet, vars riktningslösa karaktär formade romanens estetik. I ”Glömda rum” var det pandemi, Erik var otrogen och en av hans polare planerade att starta en privat arbetsförmedling – för att hacka nyliberalismen och genomföra socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik. I den sista delen finns inte längre något projekt – bara rivfärdig papp på takhelvetet på ett slitet kollektiv. I undertexten är det givetvis folkhemmet som ruttnar.


Det var svårt att inte charmas av Åsbackas prosa i ”Kistmakarna”. Att skildra vardagen detaljerat är knappast något nytt, men Åsbacka hade ett säreget sätt att göra det på. Till exempel kunde han väva in en trevande diskussion mellan lastbilschaffisar om Centerns privatisering av arbetsförmedlingen eller Eriks ofärdiga reflektioner kring den senaste meningslösa religionsdebatten på Expressen kultur. Fasen, han kunde till och med låta Stefan Löfven vandra omkring i romanens utkant.

Åsbacka lyckades kort och gott väva in fenomen och personer som kändes för prosaiska för litteraturen i en djupt prosaisk tid; ge den nya gräsfläckar från verkligheten. Jag är fortfarande inte säker på vad det var bra för – men det fanns något vackert i hur han, med ett omsorgsfullt estetiskt trolleritrick, lyste upp tillvaron i en avkrok med ett matt sken. 


Därför blir jag besviken på att det som tidigare framstod som charmigt tankspridd prosa här bara känns som riktningslös utfyllnad. För första gången har jag tråkigt i Eriks tråkiga tillvaro. Borta är den subtila undertexten. Kapitlen hänger inte samman utan framstår som förströdda anekdoter. Jag kommer att tänka på Charles Bukowski, som kunde konsten att ladda riktningslös prosa. Det byggde på ett stort inslag av sprit, våld, sex och brutal acnebekämpning. Och framför allt: att dessa inslag dök upp i de mest oväntade sammanhang.

Men inte ens när Åsbacka låter kåkfararen hux flux gå lös med käppen på både djur och människor uppstår spänning. Det tycks helt enkelt som om författaren ledsnat på sina avfolkningsorter, gamla sosseföreningar och bedagade existenser. Det känns sorgligt, som en scen i en Roy Andersson-film där lysrören släcks i en ABF-lokal och en gnyende hund lämnas kvar i mörkret. Stilenligt är det dock – som om åren med januariavtalet fått den krönika de förtjänar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln