Sjóns självbelåtna dikter tyvärr utan musikalitet
Publicerad 2014-03-11
Stensamlarens sång inte för dig med olycklig kärlek till poesin
Islänningen Sjón är i Sverige endast känd för sina uppskattade och prisbelönta romaner och genom sina samarbeten med Björk. Nu släpper förlaget Rámus ett ambitiöst urval av hans lyrik, översatt av John Swedenmark med vad jag kan bedöma är fullt gehör.
Men jag tycker inte särskilt mycket om dikterna.
Efter några omläsningar, som inte lyckas göra mig mer extatisk, snubblar jag över en intervju med Sjón där han säger något som kanske gör det lättare att förstå varför jag föredrar hans magiskt realistiska prosa framför hans lyrik: ”Jag är en romanförfattare som också skriver poesi. Romanen är viktigare för mig än poesin.”
Dikterna i Stensamlarens sång är hämtade ur nio stycken <i>Stensamlarens sång</i> inte för dig med olycklig kärlek till poesinsamlingar och innehåller även några som tidigare inte publicerats i bokform. De äldsta publicerades när han var sexton år gammal, 1978. Det är en best-of av ett trettiosexårigt författarskap, även om urvalet – som gjorts av författaren och översättaren i samarbete – också tycks styrt av en tematik: olika former av ”sten” återkommer i vart och varannat stycke.
Sjón utgår från surrealismens glada 20-tal i sina dikter. Texterna är på alla sätt retro. Här hittar vi också följaktligen ”ångfartyg”, ”nunnor”, ”liemän” och ”domprostar” bland alla bilderna. För det är i princip bara bilder vi hittar här: ”sjón” betyder ”syn”, och Sjón vill vara en visionär, en ”siare” i traditionen från Rimbaud.
Men Sjóns lyrik har inte den visionära laddningen, verserna framstår som förnöjsamma och självbelåtna. Anledningen till detta, och det som i grunden skiljer de här texterna från exempelvis den 20-talssurrealism de vill härma, skulle jag gissa beror på att de inte drivs av hat och vilja att förstöra.
Och vad är en poesi utan (själv)hat, en poesi som inte våldsamt angriper språket och verkligheten för att nå ut till andra sidan? En poesi som inte tvivlar på sig själv? Kan det ens kallas poesi?
Så här låter en av dem, dikten Läppstift från 1986:
”Ljusröda munnar öppnas – Blå läppar visar sig / Vid sidan av det blinda landskapet – Dina läppar / Du visslar i skymningsljuset – Sniglarna drömmer / Där solarna kör av vägen finns dina läppar/ Dina läppar skiljer dagen från natten / Kvällar och morgnar har jag dejt med dina läppar.”
Problemet är inte bara att dikterna så ofta är förnöjsamma och blanka, de saknar så som i exemplet ovan också musik, med några undantag. Detta är förbluffande med tanke på att Sjón varit minst lika verksam inom det fältet som inom litteraturen. Kanske blir det annorlunda när han läser dem högt, vilket han kommer att göra under sin nära förestående Sverige-turné.
Sjóns dikter tycks skrivna av ett köttlöst subjekt med bilder inuti sig som berättar om sina bilder för en läsare som befinner sig utanför detta subjekt. De blöder inte i förtvivlan ur en varelse skapad av språk som söker det språkets omöjligheter för att verkligen kommunicera med andra varelser som också lever i det språket.
Stensamlarens sång är helt enkelt inte en bok för den som lider av en nödvändigtvis olycklig kärlek till poesin.
Det är en bok för dig som gillar Sjón.
