Spännande om politisk pr – men med luckor

Ingrid Carlbergs ”Marionetterna” lyckas inte dra linjen till vår digitala samtid

Mattias Beijmo

helskärm

Baksidestexten av Ingrid Carlbergs ”Marionetterna” är fullsmetad med ord som ”trollfabriker”, ”nättroll” och ”virala folkstormar” – buzzwords tänkta att placera boken i samtidens diskurs. Inuti är detta inledningsvis något annat: fascinerande och trovärdig creative nonfiction om den europeiska kommunismens framväxt och grymhet. Även den svenska kommunismen gör entré, och metodiskt skärskådar Carlberg dess portalfigurer och propagandametoder. En fängslande och välskriven exposé, men när bokens huvudpremiss hamnar i fokus haltar det betänkligt.

Carlberg skriver att hennes portalfråga är: ”Hur hamnade vi här?”, syftandes på en samtid fylld av digitala påverkanskampanjer och desinformation. Boken är således 422 sidor argumentation för att den moderna propagandan uppfunnits av kommunisterna och i synnerhet Willi Münzenberg – propagandaguru i Lenins tjänst. Det vi ser i dag, menar Carlberg, är nya inkarnationer av deras innovationer inom kommunikation och påverkan.

Enligt boken sattes mallen för dagens propagandastrategier av Münzenberg och kompani – ”det är bara tekniken som är ny”, säger Carlberg i klartext. Nu råkar det ju vara så att just tekniken inneburit det största mediehistoriska paradigmskiftet någonsin. De riskkapitalägda företag som i dag äger människors uppmärksamhet lever på propaganda. ”Tekniken” har skapat en maktordning på affärsidén att manipulera och polarisera budskap som når större delen av jordens befolkning. De spridningseffekter som på Münzenbergs tid krävde fejkade intresseorganisationer och politiska kapitalinvesteringar är numera inopererat i vårt samhälles DNA. Det ger helt nya verktyg och metoder, redo för alla med laptop och kreditkort att nyttja.

Carlberg beskriver förtjänstfullt modus operandi för de som för hundra år sedan kontrollerade hur ljus riktas och färger sätts. Chefsideologerna använde skickligt politikens makt och pengar för att styra mediemarionetterna. Men i dag är det i lika stor utsträckning de nya medierna som kontrollerar politikens riktning och diskurs. Politikerna har blivit marionetterna, algoritmerna den osynliga hand som styr dem. Hit, trots försök, når inte Carlberg. Jag tror emellertid inte att hon egentligen ville skriva en bok om samtidens digitala propaganda. Det är ett otyg att allt fler kompetenta skribenter tvingas, av sig själv och andra, förklä sina alster i illasittande internet-kavaj och för stora AI-skor.

Men låt oss för all del pröva tesen ”ingenting är nytt” även på bokens upphöjande av Münzenberg till den moderna propagandans anfader: Runt Jesu födelse lät Julius Caesars adopterade son Octavianus trycka upp särskilda mynt för att sprida desinformation om sin utmanare Antonius. År 1627 grundade påven Urban VIII ”Collegium Urbanum”, ett prästseminarium som i praktiken fungerade som propagandaskola och motsvarigheten till Münzenbergs organisatoriska proxy-entiteter. Martin Luther fick konstnärer att hjälpa honom sprida sin religiösa övertygelse, precis som Münzenberg gjorde med kommunismen hundratals år senare.

Carlberg övervärderar kommunisten Münzenbergs innovationskraft; dramat kräver kanske det. Eller är det månne något annat? Carlberg häpnar över att hon i arbetet med sin bok om Raoul Wallenberg 2011, upptäckt att CIA sysslar med desinformationskampanjer och falska avsändare. Hon slår fast: ”CIA hade hämtat inspiration till sin strategi från Willi Münzenbergs tongivande satsningar före andra världskriget”. Där hör man. Som vi ju vet sedan tidigare, kan även akademiledamöter ha blinda fläckar. CIA och dess föregångare hade sedan länge gott om inspiration på hemmaplan och i historieböckerna.

Mediemogulerna Joseph Pulitzer och William Hearst publicerade 1890 propaganda i syfte att motivera USA att gå in i det spansk-amerikanska kriget. Jim Crow-erans kampanjer som med hjälp av populärkulturen försökte demonisera den svarta befolkningen. Und so weiter. Den som vill förstå varför gränsen mellan lögn och sanning blivit mer diffus, bör våga bredda perspektivet förbi eventuella ideologiska skygglappar.

Carlberg vill att vi ska fråga oss: ”Vem står bakom?” och ”Vem betalar?”. Viktiga frågor, och Carlberg ger svar avseende 1900-talets Europa och Sverige. När det gäller nutiden är det mer skralt. De monetära och maktrelaterade kopplingarna mellan Tiktok, Facebook, Google och regeringskanslier i Sverige och utlandet är väl kända, men lyser i boken med sin frånvaro. Amerikanska pr-byråer med CIA-koppling har såväl professionella som vänskapliga band med aktiva och före detta europeiska politiker. Bland dessa även svenska sådana.

Lite konstigt är det att dessa kopplingar lyser med sin frånvaro i en bok som i övrigt så minutiöst kopplar dåtidens korrupta förbindelser till dagens. Sammantaget gör detta på intet sätt ”Marionetterna” mindre läsvärd. Men svaret på hur vi hamnade här, får man leta efter på annat håll.